torsdag, september 18, 2008

Utseende

Vissa människor förstår verkligen inte hur viktigt det är med ett vårdat yttre!

I morses bestämde jag mig för att hoppa över den vanliga simturen till förmån för en timma på motionscykeln. Visserligen ger simningen en mer allsidig träning och jag uppskattar verkligen känslan av att forsa fram genom vattnet, men det är ändå inte fel att variera sig.
Och när jag vaknade i morses och de tidsinställda mörkläggningsgardinerna släppte in allt mer sol i sovrummet bestämde jag mig för att ta min cykelrunda utomhus.

Efter det löskokta morgonägget klädde jag mig för cykelturen. Outfiten bestod av svarta tunna cykelbyxor, mina lätta cykelskor som faktiskt är riktigt snygga för att vara cykelskor. Jag har beställt dem direkt från en italiensk leverantör och de påminner om ballerinaskor men är mycket bekväma och ändamålsmässiga.
Över sportBH:n drog jag en tight långärmad tröja i vindtätt material som andas och sedan var jag klar. Håret samlade jag i en sportig hästsvans och så tog jag på mig mina stora solglasögon för att undvika att få både insekter och för mycket sol i ögonen.


När jag cyklat en kvart på cykelstigarna i området bestämde jag mig för att utöka rundan och drog mig ner mot stan. Döm om min förvåning när jag mötte en kvinna som var helt mumifierad och utstyrslad utan dess like. Det såg så fantastiskt roligt ut att jag vinglade till och var nära att krocka med henne. Då stannade hon cykeln och klev av och jag blev först orolig att hon skulle försöka skälla på mig. Hon kunde ju inte veta vilken svada jag har när det gäller, jag kan prata omkull vem som helst. Men istället för att vara arg tittade hon nästan ömt på mig och frågade hur det gått. Jag blev så ställd att jag bara svarade "Bra!"
-Du kanske ska ta på dej nåt mer nästa gång, så du inte fryser! sa hon sen.
-Du kanske skulle ta och tänka på hur du ser ut, så du inte skämmer ut dej! svarade jag.

Då log hon bara och sa att ibland måste man prioritera. Sedan cyklade hon iväg.

Det är ju helt uppenbart att hon har ganska snedvridna prioriteringar. Vet ni vad hon hade på sig?
På fötterna hade hon ett par slitna svarta gympaskor. Jag skulle aldrig någonsin kliva utanför dörren (inte innanför heller för den delen) med så slitna skor. Modellen var flera år gammal och sådär fånigt unisexig som ingen vettig människa använder längre.
På benen var det vanliga blåjeans utan några upplyftande detaljer. Såååå tråkigt. Dessutom hade hon knöcklat ihop de ganska vida byxbenen och stoppat ner dem i strumpskaften. Den enda förmildrande omständigheten var väl att hon hade svarta stockar!

På överkroppen bar hon en bylsig knallröd regnjacka utan tilltalande snitt. Det syntes ju att hon var rätt kraftig och den röda jackan gjorde inte saken bättre precis. Det går att trolla ganska mycket med rätt kläder och skärningar men det kan inte den här kvinnan ha vetat om.
Dessutom hade hon en filtig halsduk, med fransar i ändarna, hopplöst tättvirad runt halsen och med en liten bit fastspänd under hakan. Halsduken var rutig i en cremefärgad bakgrund med blekrosa, grå och duvblå rutor. Hade jag någonsin tvingats bära den skulle jag ju i alla fall valt något mer matchande än en illröd regnjacka. Stilkrock säger jag bara.
På händerna hade hon fingervantar. Jag kan själv tänka mig att bära fingervantar en riktigt kall vinterdag, men då ska de vara i kalvskinn eller nappa, och svarta, eller möjligen ljusbruna för att matcha speciella skor. De här vantarna var typiska dussinvantar i någon dåligt stickad kvalitet och dessutom hade hon lyckats para ihop två vantar i olika nyanser. Jag skulle till och med kunna misstänka att hon fått hål i den ena vanten i ett par och sedan inte brytt sig om att köpa nya utan tagit en annan uddavante och kompletterat med. Hur kan man bara tänka så? Det är ju ett brott mot allt vett och etikett!
Men jag har sparat det värsta till sist. Naturligtvis hade hon cykelhjälm. Kanske inköpt för 15 år sedan för så fula hjälmar tror jag inte säljs längre. Aerodynamik och strömlinjer var tydligen inte uppfunna begrepp på den tiden. Dessutom var den spräckelsvart med gula och röda penseldrag ditklistrade på sidorna, och stora lufthål mitt på skallen. Kräkful skulle jag vilja sätta som epitet på skapelsen.
Och under hjälmen hade hon något slags tygstycke som slöt tätt kring öron och panna. Tyget var gräddvitt med ett otydligt ljusgrönt mönster.


Jag stod kvar en stund och såg henne cykla iväg. Den stora baken lyste röd av regnjackan och guppade upp och ner i takt med tramporna. På något outgrundligt sätt såg hon nästan lycklig ut, eller i alla fall lyckligt ovetande och livets väsentligehter.

När jag kom hem duschade jag av mig upplevelsen så gott jag kunde och satte mig till bords ensam i matsalen med Tomas utsökta frukost.

tisdag, september 16, 2008

Svar på kommentarer

Eftersom jag nu tillåter kommentarer på min blogg tycker jag det kan vara på sin plats att jag besvarar de kommentarer jag får.
Jag förstår ju att ni törstar efter den visdom jag besitter och jag vill inte visa mig ogin på något sätt. Jag bloggar ju ändå till största delen för att jag vill dela med mig av mitt rika liv. Jag väljer att svara i brevform ety det är ett trevligt sätt att förhålla sig till omvärlden, särskilt som man inte känner dej.
Alltså:


Hej Rana!
Så trevligt med en ny bekantskap.Svaret på din fråga är att jag naturligtvis aldrig ljuger på min blogg! Det verkliga livet är fullt av tillfällen för lögner, både vita, grå och svarta och därför upplever jag den lögnfria kontrasten på bloggen som en kontrastrik befrielse.Jag vill förtydliga att jag inte gick med rumpan helt bar. Jag hade ju strumpbyxor, och ett par svarta string. Och den översta delen av stjärten, där klyftan precis börjar, täcktes nog av kjolen – hoppas jag.


Hej Helena!

Naturligtvis tycker du att min liv är spännande. Det är, så vitt jag förstår, annorlunda mot det du lever, och det är nog denna skillnad som utgör spänningen.Du skriver att du sällan kommer i kontakt med de fina kretsarna numera. Betyder det att du tidigare levt ett annat liv? Nej, du behöver inte svara om du inte vill. Jag blev bara lite nyfiken. Kanske har vi stött på varandra i verkligheten. Rikemanssverige är inte tillräckligt stort för att det ska vara allt för svårt att hålla koll på varandra. Det är också därför som tillbudet med kjolen på festen kan få så förödande konsekvenser för mitt framtida sociala liv.
Hur får man mitt liv, undrar du. Jaa du! Det bästa är naturligtvis om man är född in i en rik familj med fina släktanor. Har man inte den turen återstår egentligen bara att gifta in sig. Det finns ingen chans att slå sig in ens med tillräckligt mycket pengar. Vi släpper inte in uppkomlingar i våra led. Vi låter dem möjligen underhålla oss en stund med sina pengar och sitt friska blod, men sedan dumpar vi dem när vi försett oss med det vi vill ha.Hur får man då tag på den rätte mannen? Även om jag, som du skriver, är en mycket driftig kvinna, som ser till att jag får det jag vill ha, kosta vad det kosta vill… så baseras mitt och Ivars förhållande på kärlek. Jag upptäckte honom redan i mellanstadiet och när vi blev lite äldre uppstod kärleken. Jag tror att Ivar i mig fann ett ämne till den fru jag utgör för honom idag, han kände sig trygg med sitt val och anade säkert underförstått att jag skulle passa in i hans fina familj även om jag själv inte hade de rätta släktförhållande för att egentligen passa.Nu är du väl något äldre än jag var när jag träffade Ivar, även om jag förstått att du fortfarande går i skolan. Det gäller alltså för dig att antingen hitta en man i din egen ålder, eller någon äldre som blivit ledig. Tyvärr är det inte överdrivet gott om ungkarlar i våra kretsar. Det hör till att man är stadgat och har en presentabel fru ganska tidigt i livet. Men sedan kan ju frun falla ifrån eller tröttna och begära skilsmässa, och det är där du ska sätta in stöten. Så vitt jag kan åminna mig finns det just nu en ledig karl i 35-årsåldern i Kalmar, och en herre på 53 i Uppsala. Den yngre hade en fru som dog i cancer för tre år sedan och han måste ha älskat henne mycket för jag har inte ens hört minsta lilla rykte om att han skulle ha börjat se sig om efter en ersättare. Uppsalabon sparkade faktiskt ut sin maka när han tröttnade på hennes notoriska otrogenhet. Hon hade nog lite för mycket äventyrslusta i sig för det räcker att se mannen för att förstå att hon nog fick det hon kunde önska redan hemma.
Du ska få deras namn av mig. 35-åringen heter Glenn Silverskiöld och Uppsalabon heter Henrik Garpenstierna. Du kan säkert ta reda på var de bor och sedan anlita en privatspanare för att få uppgifter om deras vanor, var de brukar roa sig och så vidare.
Sedan rekommenderar jag det äldsta tricket i boken. Se till att vara på plats när den du valt ut är onykter, låt honom göra det karlar gör och se till att lämna ditt visitkort. Vi pratar om anständiga karlar här, som säkerligen kommer höra av sig för att erbjuda ekonomisk ersättning för eventuellt uppkomna obehagligheter. Du ska naturligtvis neka ersättning och istället föreslå att ni träffas igen. Dessa män är vana vid att mindre nogräknade personer av det kvinnliga könet gärna utnyttjar deras generositet och därför kan detta ditt första (eller andra om man ska vara korrekt) drag visa sig extra lyckosamt.
När ni träffas är det viktigt att du använder ett vårdat språk och mycket vett och etikett. Läs gärna en etikettsbok några gånger så du är påläst. Sen ska du tänka på att det där med att man ska vara sig själv inte stämmer i alla lägen. Det är bättre du är en person som är världsvan och belevad och framförallt kontrollerad och behärskad. Visa ett genuint intresse för mannens person, men ingen nyfikenhet. Låt honom föra konversationen.
Och låt mig för allt i världen veta hur det går. Även om detta ligger många månader fram i tiden, månader av planering och insamlande av bakgrundsfakta.

Lycka till!

torsdag, september 11, 2008

Kommentarer - igen

Nu går det återigen att skriva kommentarer här. Och ni är välkomna att göra det.
Jag har förståelse för om ni känner er lite blyga och kanske inte riktigt vet hur ni ska uttrycka er, men känn ingen rädsla inför min överlägsenhet. Bara för att jag är bildad, rik och väl ansedd betyder det inte att jag inte kan känna med er, sätta mig in i er situation eller ert sätt att tänka.

tisdag, september 09, 2008

Pinsamt

Som ni kanske har märkt har jag legat lite lågt här på bloggen ett tag. Det beror på att jag ju faktiskt inte vet vilka som läser här. Jag vill inte riskera att någon skadeglad festmänniska kommer hit och läser om det som hänt.
Jag förstår naturligtvis att alternativet är att inte skriva någonting alls om den horribla fadäsen, men jag har ju bestämt mig för att inte vara feg med vad jag lämnar ut här, så nu hoppas jag att den värsta anstormningen är över och att jag vågar berätta. Jag menar, om det nu skulle vara någon som var med på den där festen, som känner till att jag bloggar, så borde de ju varit inne här precis efter händelsen, och sett att jag inte skrivit någonting, och sedan låtit det vara.
Jag har i alla fall inte fått några hånfulla mail eller telefonsamtal efteråt.


Jag har varit med om något fruktansvärt. Det är så hemskt att jag till förstone faktiskt på allvar funderade på att antingen gå under jorden eller VERKLIGEN gå under jorden, i en kista...

Så här var det:
Jag och Ivar var på fest i fredags kväll. Vi var bjudna till hotell Palema av några bekanta. Våra bekanta är inga vi har umgåtts med så mycket tidigare, och högst troligt aldrig kommer umgås med igen, om jag får bestämma i alla fall. Men förmodligen skrev de upp mig och Ivar på inbjudningslistan för att ge lite högre status till tillställningen.
Jag hade klätt upp mej i den "lilla svarta" med spagettiaxelband och avskuren byst, silverglittriga strumpbyxor, nylagt hår och högklackade lackskor. Så här i efterhand tycker jag det varit betydligt bättre om jag satsat på långbyxor, eller cityshorts...

Det var en ganska beige fest. Avslagen kan man inte kalla den för det var full fart framförallt på ungdomarna, från första välkomstdrinken med den obligatoriska men ack så töntiga tandpetarmunsbiten, till sista skålen för värdparet.
Det där med att servera drinktilltugget på tandpetare är ju rena stenåldern. Det var flera år sedan vi mer världsvana människor övergick till sked. Det är vansinnigt snyggt att lägga upp till exempel en liten bit ankleverpastej i en dessertsked och garnera med syltad paprika, en kapris och en liten kvist bladpersilja. Numer finns det till och med speciella skedar för ändamålet, med tillplattad botten som står stadigare och passar för kringburna brickor. Hade det varit en temafest med 80-talsstuk så hade det kunnat passera som kuriosa, men inte annars.


Klientelet var ju inte heller riktigt vad vi förväntat oss. Mycket ungdomar, skräniga nybörjare som lekte socitet utan större framgång. Uppblandat med några kända ansikten för att ge lite tyngd och glans förmodar jag. Greve Dracula var förstås där, och fru Jansson med sitt senaste kap bland aktiedrakarna, och ytterligare några av våra vänner och halvvänner och bekanta. Totalt var det nog 25 gäster av 140 som vi kände sedan tidigare. Bland de unga fanns både bratz och wannabee och backslickers och pantade uppblåsta brudar. Många hade jag sett förrut men inte på så här nära håll. Kanske liggandes i en barnvagn dragen av en dallrande öm moder som inte anade att hennes unge skulle stå och dansa obsceniteter på ett överfullt hotell 20 år senare.

Efter middagen, som inte var så där värst, höll väl samma kvalitet som tandpetarmaten ungefär, och som hotellmat brukar hålla, var det dags för dans. Värdparet hade åtminstone den goda smaken att ordna med två separata dansgolv, ett lite mer intimt och trivsamt med riktig musik och ett stort för alla discodansande fåntrattar. Det var faktistk en hel del av ungdomarna som höll sig till det lilla dansgolvet också, kanske främst för att de förfriskningar som serverades höll lite högre klass. Jag gissar att värdparet räknat ut att de som fått lite innanför västen, och det blir ju lätt så med ungdomar som inte känner sina begränsningar ännu, inte är lika nogräknade när det gäller dryckesval.

En bit in på kvällen behövde jag gå och pudra näsan. Det var ganska långt att gå till damernas. Kanske fanns det någon mindre toalett på närmare håll men det var länge sen jag var på hotellet och man kan inte kräva att jag ska ha memorerat ritningarna över varenda hotell jag varit på. Kanske hade jag druckit ett glas rött för mycket också, eller om det var vitt.
På väg till toaletten passerade jag både receptionen, det stora dansgolvet och restaurangdelen där personalen höll på att duka bort efter middagen. Jag kom fram, i tid, och gjorde det jag skulle.

På tillbakavägen noterade jag att personalen i restaurangen liksom stannade upp och tittade efter mig. Förnöjt tänkte jag att det säkert berodde på min stilsäkra gång eller vackra hårfärg.
Även på stora dansgolvet avstannade dansen undan för undan. I ögonvrån såg jag till och med någon av blondinbrudarna peka.
De två damerna i receptionen log stort när jag med min självsäkra stil passerade och tillbaka på mitt eget dansgolv var jag nu så uppumpad av självsäkerhet att jag genast drog med mig Ivar mitt ut på golvet för en svängom. Medan vi dansade viskade Ivar i mitt öra:
-Honeybunny (jag har väl antytt tidigare att han går igång på kaniner)...
-Mmmm... svarade jag, helt inne i dansen.
-Din klänning sitter fast i strumpbyxorna. Hela rumpan syns.


Så fort som jag då sprang har jag aldrig tidigare sprungit.

måndag, september 01, 2008

En ny BH

Jag anstränger mig till det yttersta för att få ner pulsen. Jag tar djupa långsamma andetag för att inte expediten ska bli misstänksam. Jag känner affärsinnehaverskan sedan tidigare. Hon är stor och kraftig och rakryggad, men har en grå hårknut i nacken som mjukar upp det barska intrycket. Det är lite av en besvikelse att hon inte är här idag. Nästan så att jag funderar på att strunta i det här. Expediten på plats är en ung kvinna, inte mycket mer än en flicka. Hon är förmodligen bara en rest av sommarens vikarier. Någon som bestämt sig för att det var enklare att förse damer med underkläder än att plugga till något mer lönsamt. Förslöade ungdomar finns det gott om i den här stan.

Framför mig på en krok hänger nära dussinet exklusiva BH:ar. Det här är en liten affär vars enda marknadsföring är dess goda rykte. Det goda ryktet kommer sig av deras utomordentliga service. Kunderna blir så väl omhändertagna och produkterna är av så hög kvalitet att när man en gång handlat här är det näst intill otänkbart att handla någon annanstans. Själv är jag helt fast.

Nu står jag här och ska välja ut några nya behåar. Jag behöver en skön, rejäl att ha till vardags, eller kanske två sköna, det beror på vad jag hittar. ”Underbara under”, som affären heter, har fått in en laddning nya underverk från Salming. De är vadderade med något jel-material och håller in och upp utan att klämma åt. Jag ska också köpa en riktigt läcker sak att överraska Ivar med. Nu står jag och väljer mellan en svart med bara spetsar och en pastellblå med en rosa Play Boy-kanin på en bröstet. Hängde det bara på mig skulle jag helt klart gå på den svarta. I den kan jag känna mig sexig och het medan den blåa är ganska förnedrande faktiskt. Men nu är det ju inte för min egen skull jag ska skaffa en BH som tänder. Meningen är att Ivar ska få en angenäm överraskning, och han är nästan barnsligt förtjust i sån´t där. Jag tror jag ska ta på mig mina ljusblå frottésockar och ett par rosa benvärmare också så blir lyckan total. Med tanke på vad jag kommer göra är sannolikheten för att också jag blir lite röd om kinderna när jag har på mig behån ganska stor.

Jag ser mig i spegeln när jag provar kaninbehån en sista gång. Jag har valt ut en Salming och en vanlig vit bygel-BH med löstagbara axelband. Den vita kommer säkert att bli användbar länge. Salmingen får hålla så länge den håller. Jag måste säga att kaninen passar mina former oförskämt bra. Ivar kommer bli mer än nöjd. Bysten blir toppig och ung. Inte för att jag har några hängbröst inte! Inga små barngommar har varit framme och sugit musten ur mig, men ett litet lyft gör ändå ingen skada ser jag.
Jag tar på mig min egen behå och drar den långärmade toppen över huvudet. Varför tog jag inte ett linne istället? Jag kommer svettas i den här munderingen. En bylsig stickad tröja göra inte det hela bättre, och som grädde på moset min svarta, släta regnjacka. Det är bra att tröjan har polokrage för nu blossar halsen, men det hade jag ju tagit med i beräkningen. Ett djupt andetag. De behåar jag ämnar köpa i ena handen och de jag ska lämna tillbaka i den andra. Väskan hängande över axeln.

Jag drar undan förhänget till provhytten och kliver ut i den lilla affären. Jag bemödar mej med att se sval och oberörd ut, den jag spelar utan publik. Expediten står ointresserad av sin kund borta vid disken och sorterar strumpor i olika storlekar. Jag går fram till henne och lägger upp returkläderna. Jag harklar mig med en liten tupp i halsen och känner hur rodnaden snabbt skjuter upp ovanför polokragen. Hon skjuter både strumpor och behåar åt sidan och tittar glatt upp.-Hittade du något som föll dig i smaken?-Jodå, de här två ska jag ha.-Ja, Salmingen är ju jättefin. Och den här vita kommer passa dej perfekt. Sval och följsam.
Jag irriterar mig på hennes bjärta ton. Sval och följsam. Tror hon att jag är klimakteriesvallande och stel, eller vad då?

Jag betalar och får med mig den lilla papperskassen med Underbara Under´s logga.Utanför affären måste jag stanna till och hämta andan. Sedan undertrycker jag en impuls att skratta högt. Vad lätt det gick! Jag styr stegen till gallerian och lägger i en femma för att komma in på toaletten borta vid bankomaten. När jag väl är för mig själv slänger jag av mig kläderna på överkroppen och tvättar mig under armarna. Jag kör igång handtorken och vinklar upp munstycket så att den varma luften torkar bort vatten och svett. Så tar jag av mig behåarna och viker ihop Play Boy-behån och lägger den i kassen från Underbara Under. Jag sitter en stund på toalettstolen och väntar på att benen ska skaka färdigt. Sen tar jag på mig igen och träder ut i världen med nya ögon. Jag funderar på om det här var en engångsföreteelse eller om jag kommer snatta något mer. Och om jag tar något mer, vad ska jag i så fall kalla det. Snattar gör bara småbarn.