tisdag, september 09, 2008

Pinsamt

Som ni kanske har märkt har jag legat lite lågt här på bloggen ett tag. Det beror på att jag ju faktiskt inte vet vilka som läser här. Jag vill inte riskera att någon skadeglad festmänniska kommer hit och läser om det som hänt.
Jag förstår naturligtvis att alternativet är att inte skriva någonting alls om den horribla fadäsen, men jag har ju bestämt mig för att inte vara feg med vad jag lämnar ut här, så nu hoppas jag att den värsta anstormningen är över och att jag vågar berätta. Jag menar, om det nu skulle vara någon som var med på den där festen, som känner till att jag bloggar, så borde de ju varit inne här precis efter händelsen, och sett att jag inte skrivit någonting, och sedan låtit det vara.
Jag har i alla fall inte fått några hånfulla mail eller telefonsamtal efteråt.


Jag har varit med om något fruktansvärt. Det är så hemskt att jag till förstone faktiskt på allvar funderade på att antingen gå under jorden eller VERKLIGEN gå under jorden, i en kista...

Så här var det:
Jag och Ivar var på fest i fredags kväll. Vi var bjudna till hotell Palema av några bekanta. Våra bekanta är inga vi har umgåtts med så mycket tidigare, och högst troligt aldrig kommer umgås med igen, om jag får bestämma i alla fall. Men förmodligen skrev de upp mig och Ivar på inbjudningslistan för att ge lite högre status till tillställningen.
Jag hade klätt upp mej i den "lilla svarta" med spagettiaxelband och avskuren byst, silverglittriga strumpbyxor, nylagt hår och högklackade lackskor. Så här i efterhand tycker jag det varit betydligt bättre om jag satsat på långbyxor, eller cityshorts...

Det var en ganska beige fest. Avslagen kan man inte kalla den för det var full fart framförallt på ungdomarna, från första välkomstdrinken med den obligatoriska men ack så töntiga tandpetarmunsbiten, till sista skålen för värdparet.
Det där med att servera drinktilltugget på tandpetare är ju rena stenåldern. Det var flera år sedan vi mer världsvana människor övergick till sked. Det är vansinnigt snyggt att lägga upp till exempel en liten bit ankleverpastej i en dessertsked och garnera med syltad paprika, en kapris och en liten kvist bladpersilja. Numer finns det till och med speciella skedar för ändamålet, med tillplattad botten som står stadigare och passar för kringburna brickor. Hade det varit en temafest med 80-talsstuk så hade det kunnat passera som kuriosa, men inte annars.


Klientelet var ju inte heller riktigt vad vi förväntat oss. Mycket ungdomar, skräniga nybörjare som lekte socitet utan större framgång. Uppblandat med några kända ansikten för att ge lite tyngd och glans förmodar jag. Greve Dracula var förstås där, och fru Jansson med sitt senaste kap bland aktiedrakarna, och ytterligare några av våra vänner och halvvänner och bekanta. Totalt var det nog 25 gäster av 140 som vi kände sedan tidigare. Bland de unga fanns både bratz och wannabee och backslickers och pantade uppblåsta brudar. Många hade jag sett förrut men inte på så här nära håll. Kanske liggandes i en barnvagn dragen av en dallrande öm moder som inte anade att hennes unge skulle stå och dansa obsceniteter på ett överfullt hotell 20 år senare.

Efter middagen, som inte var så där värst, höll väl samma kvalitet som tandpetarmaten ungefär, och som hotellmat brukar hålla, var det dags för dans. Värdparet hade åtminstone den goda smaken att ordna med två separata dansgolv, ett lite mer intimt och trivsamt med riktig musik och ett stort för alla discodansande fåntrattar. Det var faktistk en hel del av ungdomarna som höll sig till det lilla dansgolvet också, kanske främst för att de förfriskningar som serverades höll lite högre klass. Jag gissar att värdparet räknat ut att de som fått lite innanför västen, och det blir ju lätt så med ungdomar som inte känner sina begränsningar ännu, inte är lika nogräknade när det gäller dryckesval.

En bit in på kvällen behövde jag gå och pudra näsan. Det var ganska långt att gå till damernas. Kanske fanns det någon mindre toalett på närmare håll men det var länge sen jag var på hotellet och man kan inte kräva att jag ska ha memorerat ritningarna över varenda hotell jag varit på. Kanske hade jag druckit ett glas rött för mycket också, eller om det var vitt.
På väg till toaletten passerade jag både receptionen, det stora dansgolvet och restaurangdelen där personalen höll på att duka bort efter middagen. Jag kom fram, i tid, och gjorde det jag skulle.

På tillbakavägen noterade jag att personalen i restaurangen liksom stannade upp och tittade efter mig. Förnöjt tänkte jag att det säkert berodde på min stilsäkra gång eller vackra hårfärg.
Även på stora dansgolvet avstannade dansen undan för undan. I ögonvrån såg jag till och med någon av blondinbrudarna peka.
De två damerna i receptionen log stort när jag med min självsäkra stil passerade och tillbaka på mitt eget dansgolv var jag nu så uppumpad av självsäkerhet att jag genast drog med mig Ivar mitt ut på golvet för en svängom. Medan vi dansade viskade Ivar i mitt öra:
-Honeybunny (jag har väl antytt tidigare att han går igång på kaniner)...
-Mmmm... svarade jag, helt inne i dansen.
-Din klänning sitter fast i strumpbyxorna. Hela rumpan syns.


Så fort som jag då sprang har jag aldrig tidigare sprungit.

1 kommentar:

RANA sa...

Hahahahaha, käääääära Henrietta, så klart blandar jag inte ihop dig med din skapare. Jag heter Rana och är en helt ny bekantskap för dig. Är du en liten lustlögnerska eller är det sant att du moonade hela stället???? Hahaha. Jag önskar att jag hade varit där. Jag kanske hade anslutit.

/Rana