tisdag, augusti 26, 2008

Min första författargärning

Nu ska ni få läsa början på min första novell som författare. Jag har fuskat lite och helt enkelt placerat en helt vanlig kvinna i mitt hem. Det var ju lättare att beskriva någonting som redan finns än en ren fantasi. Jag har gjort om lite, lite grann och plockat bort Ivar och Thomas och stoppat in en lite gumma istället. Medan jag skrev blev jag faktiskt lite sugen på att skaffa en sådan där vän liten varelse i köket.

Nåja, låt mig presentera... Nej, jag vet inte vad jag ska ge berättelsen för titel. Det kanske jag kommer på lite längre fram sen.
Och tänk på att den inte är klar än. Och tänk på att jag inte är författare. Och tänk på... Äsch, här kommer den:


Det började med en dröm. Eller kanske började det med en husannons som min man visade mig kvällen innan. Bilderna visade sjöutsikt och ett anonymt tegelhus med mycket glasytor. 395 kvm, pool inne och ute, fem sovrum, bastu. Utgångspriset låg på 3,9 miljoner. Maken fantiserade om att starta ett kollektiv och ha råd att köpa det där huset.

På natten drömde jag att jag var där. Huset var jättestort och jag fick leta länge innan jag kom ut på baksidan som låg mot sjön. Det låg ett underligt skimmer över vattnet, som månglitter fastän det var helt mörkt. Jag tänkte att det säkert var mareld eller eldflugor. Så hörde jag ett underligt mullrande ljud och kände att det var bäst att gå in igen. Jag oroade mig för att råka trilla ner i utomhuspoolen och sprang mot glasdörren igen. På vägen trampade jag i poolen, som visade sig vara en liten uppblåst barnpool med några decimeter vatten. Fuffens! Fuffens, fuffens, fuffens…

Jag vaknade med ordet malande i hjärnan. Fuffens. På något sätt fick det mig att tänka på muffins och jag kände doften av nybakade chokladmuffins sprida sig i sovrummet. Vem? Jag drog täcket åt sidan och ställde in mig på att huttra till av kylan utanför men inget hände. Rummet var alldeles lagom uppvärmt. Jag visste att jag sovit gott, bättre än på länge faktiskt. Jag hade inget minne av att ha varit för varm, eller för kall, under natten som gått. Jag hade inget minne av… jag hade inget minne! Hjärnan var blank.

Jag svängde benen över sängkanten och noterade att jag sovit i en Hästens säng. Kroppen kändes mjuk och skön, alla muskler rapporterade att de fått sin behövliga vila och nu var redo att ta sig an dagens utmaningar. Istället för att möta ett kallt plastgolv körde jag ner tårna djupt i en fårskinnsfäll. De lite feta lockarna snurrade sig runt stortårna när jag vickade på dem. Det värmde gott. Ett surrande ljud hördes bakom mig och en strimma ljus kröp fram över golvet. Automatisk mörkläggningsgardin. Det verkade vara soligt ute. Jag förväntade mig att bli bländad efter det totala mörkret jag varit försänkt i under sömnen men gardinen stannade strax och gav mig chansen att i lugn och ro vänja ögonen vid ljuset. Efter en liten stund surrade det till igen och gardinen kröp ytterligare en bit upp mot fönsterkarmen. Jag funderade på att stanna kvar och se hur många steg den skulle ta innan rummet flödade i sol men doften av muffins drev på mig. Jag körde tårna längre ner i fårskinnsfällen som låg ovanpå den långhåriga heltäckningsmattan och ställde mig upp. Det var som att stå på ett moln. Nästan utan tanke sträckte jag mig långt upp mot taket och sedan åt sidorna och ner mot tårna, som jag med lätthet nådde.

Sovrummet var spartanskt möblerat. Den stora sängen dominerade och förutom den fanns ett vitlaserat nattygsbord vid sidan av sängen, med ett glas vatten, en nattlampa och en öppen bok med vackra trädgårdsbilder. På väggarna hängde konsollfria vitlaserade tavellister med foton av dimhöljda landskap och böcker med intressanta omslag och med titlar som ”Min trädgård”, ”Skatter vid stranden” och ”Besök i chokladfabriken”. Jag tog ner boken om choklad och slog på måfå upp en sida. En stor chokladmuffins mötte mig, eller i alla fall bilden av en. Den mörkbruna massan välde upp över den vita, veckade formen och kröntes av ett vitt skum. Jag läste under bilden. ”Tryck gärna ner en mashmallows innan gräddning”. Doften av muffins kröp närmare. Nu måste jag härifrån!

Rummet hade två dörrar. De var likadana, likastora och satt precis bredvid varann. Jag valde den högra och kom in i en stor garderob. Dressingroom var nog det korrekta uttrycket. Väggarna var klädda med ett avancerat garderobssystem. Det fanns lådor och hängare och stänger både högt och lågt. Kläderna var sorterade efter färger och allt var prydligt uppradat, struket och välhängt. Rakt fram hängde en underbar klänning i gröna och turkosa toner, knälång med korta ärmar och ganska rejält tilltagen urringning. Jag plockade ner den från sin vadderade hängare och tittade på den lilla lappen i nacken. Strl 36. Channel. 36 måste vara för litet men det var svårt att motstå frestelsen. Jag slank ur det ankellånga sidennattlinnet och drog klänningen över huvudet. Magen putade ut. På en skinnklädd långbänk låg en gördeltrosa. Jag tvekade bara ett ögonblick innan jag drog på mig trosorna under klänningen. Simsalabim, magen var borta. Fuffens… Jag såg min profil i de glasklädda garderobsdörrarna. Jag var vacker. Mjuka mörka lockar ramade in det runda ansiktet. Bruna ögon kikade nyfiken på mig från andra sidan rummet. Från de dolda högtalarna strömmade en lågmäld melodislinga. Någonstans ifrån strömmade också doften av nygräddade chokladmuffins. Den var inte stark men ändå pockande, någonstans i huset fanns muffins som väntade på mig.

Jag tog av kläderna och hängde ordentligt tillbaka klänningen och vek ihop gördeln och la den på sin plats i skåpet med underkläder. Jag gled i nattlinnet igen och gick tillbaka till sovrummet där jag motstod frestelsen att krypa ner under täcket igen. Nu var jag på jakt. Nybakade muffins är inte nybakade i all evighet, inte ens i den bästa av världar.

Jag valde den andra dörren och tappade nästan andan av hänförelse. Rakt framför mig, fast i andra änden av rummet, fanns ett stort runt fönster med en underbar, hisnande utsikt. Jag gick direkt till fönstret för att kunna ta in allt det storslagna, det var som om jag sögs dit, viljelöst. Nedanför fönstret, som befann sig mer än en våning upp, låg en liten park med välansade häckar, prunkande rabatter och blommande fruktträd. Jag kunde utskilja päron och äppelträd men det fanns även ett antal bärträd som jag inte kände till. Kanske kunde det vara bigarråer, körsbär eller plommonträd. Jag kände en plötslig längtan efter höstens fruktskörd. Jag kunde nästan förnimma smaken av solvarma plommon och känna bigarråernas lite vaxartade yta som så lätt spricker när man trycker till med tänderna.
Bortanför parken, väl avskild av en överdådig syrenhäck med kaskader av vita blomklasar, låg en liten trädgård med bäddarna i snörräta rader. Jorden blänkte av morgondaggen trots att solen redan hunnit en bit på sin himlafärd. Jag kunde inte se något spirande grönt ännu men några av bäddarna såg i alla fall redan bearbetade ut, kanske redan besådda.
Nedanför trädgården, som låg som en terrass för att kunna ta emot all den livgivande södersolen, bredde en äng ut sig. Just nu fanns där inte så många blommor, lupinernas knoppar låg fortfarande strax över markytan i väntan på sin storhetstid och vitsipporna sjöng på sista versen, med bara något enstaka vitt som lyste upp fjolårsgräset. Vid midsommartid skulle ängen explodera i ett mischmasch av olika ljusa, intensiva färger med lupinerna som okrönta kungar och hundkex som flor.
Ängen mynnade ut i en välklippt gräsmatta som övergick i en remsa sandstrand. Det var svårt att på det här avståndet bedöma hur bred den var men åtminstone två-tre meter. En brygga sträckte sitt långa grå finger en bra bit ut i vattnet och några välskötta små byggnader med snickarglädje flankerade stranden. På andra sidan sjön reste sig barrskogen tät och mörk och klättrade uppför ett berg som slutade i himlen. Klarblå himmel med strålande sol. Vacker, strålande dag som ännu bara låg i sin linda.

Jag vände mig bort från den fascinerande tavlan och stod framför ett överdådigt inrett badrum, badande i lyx. Kakel och klinkers gick i olika havsgröna nyanser. Kaklet på golvet gav en torr känsla mot de nakna fötterna. Golvet var varmt och skönt, här skulle man kunna stå länge. Till vänster fanns ytterligare fönster, samlade i ett smårutigt burspråk. I den breda fönsternischen låg beige, bruna och gräddvita kuddar för att man skulle kunna sitta bekvämt och njuta av utsikten, om man inte valde den inbjudande djupa korgstolen i motsatta sidan av badrummet. Nedanför burspråket fanns en nedsänkt pool. Kanske skulle man kunna säga badkar men den var så stor så pool var det uttryck som passade bäst in. Det skulle säkert får plats minst tre-fyra personer, utan att trängas. Den var fyrkantig till formen, hade havsgröna sidor och en väldig massa munstycken, knappar och vred. Runt om poolen var det två trappsteg, klädda med klinkers. På tre av sidorna stod stora runda blockljus i olika storlekar med samma färger som kuddarna i fönstret.
Bredvid sovrumsdörren, en bit in i rummet, stod en lång garderob i ett mörkbrunt träslag med jalusidörrar. På andra sidan dörren till sovrummet fanns en glasdörr in till en upplyst bastu. Duschen, på väggen framför garderoben, var omringad av buckliga glasbetongblock som gick omlott vid ingången istället för att ha dörr eller draperi. Jag såg inte till något handfat och ingen toalett och plötsligt blev jag i trängande behov av en toalett. Jag måste ha missat en dörr i sovrummet, eller möjligen i den stora klädkammaren. Jag tassade tillbaka mot sovrummet med intentionen att hitta ut, vidare, och vred huvudet mot höger för att se vad som fanns bakom garderoben. Där var handfatet! Och det var inte bara ett. Två stora separata, djupa handfat med underskåp svävade några decimeter ovan golvet. Ovanför dem var en stor spegel infälld i kaklet. Jag tog ett steg närmare och fick se en hel radda handfat. Baksidan av garderoben var täckt av spegelglas som nu visade upp en verklighet som inte fanns. Den visade också upp ett hörn med två dörrar. Jag var tvungen att titta bort från spegeln för att konstatera att det verkligen var två dörrar i hörnet bredvid tvättställen. Dörren rakt fram var en smal dörr i samma mörka färg som garderoben, med ett litet kajutafönster och ett omissigenkännligt dörrlås. Den andra dörren förstod jag skulle leda mig vidare, vidare mot muffinsen som jag fortfarande var på jakt efter.

Först tog jag mig en välbehövlig liten paus bakom kajutafönstret. Därinne fanns bara en vägghängd toalett, ett litet handfat, en havsgrön handduk, en toapappershållare och en rostfri pedalhink. Det fanns inget fönster, mer än det på dörren, men det lilla krypinnet var ändå ljust tack vare fyra takspotar och gräddfärgat kakel. Golvet var klätt med samma typ av matt klinkers som badrummet i övrigt, men i en chokladbrun färg. Praktiskt. Snyggt.
När jag var klar klev jag ut från det lilla toalettutrymmet och tvättade av mig om både händer och ansikte i ett av de stora handfaten. Jag torkade mig på en gräddvit handduk och kände mig alldeles tillfreds. Alldeles… tills den där doften kom krypande igen. Dörren bredvid handfatet framstod plötsligt som oemotståndligt lockande. Jag häktade ner en ljus morgonrock från väggen, svepte den tjocka frottén runt kroppen, knöt skärpet ordentligt i midjan och öppnade dörren.

Jag kom ut i ett ganska stort allrum, stramt möblerat med rökfärgade låga glasbord, fyrkantiga hårda, mörkbruna skinnmöbler, dämpad belysning från stora golvlampor och ett praktfullt brun- och vitbrokigt koskinn mitt på golvet. Till höger gick en bred marmortrappa i en sväng ner mot en gigantisk hall. Imponerande. Ändå drogs min blick inte till trappan i första hand, utan till en annan anordning som svävade iväg ut från allrummet mot andra sidan av huset. Det var någonting så annorlunda som en hängbro. Stegen var inte av trä utan av genomskinligt glas, kanske plexiglas. Ett nätverk av stålvire höll samman konstruktionen och som ledstänger fungerade tjocka hamparep. Det såg livsfarligt och lockande ut på samma gång. Att sväva högt upp under takåsen med flera meter ner till marmorgolvet nedanför.

Något annat som var ännu mer lockande var min efterlängtade muffins. Nu när jag kommit ut från de privata gemaken fullkomligt flödade den ljuvliga doften upp från undervåningen och nådde mina suktande, och luktande näsborrar. Fortfarande barfota susade jag ner för den kalla marmortrappan. Jag möttes av väldiga blomsterarrangemang i den gigantiska hallen och kastade nyfikna blickar genom flera dörröppningar men doften ledde mig rätt mot köket. Nästan med andan i halsen kom jag fram till det stora köket och dunsade ner på en av de höga stolarna framför köksön. Där stod den. Som hämtad från chokladboken. Mörkbrun och allt annat än medelmåttig, fortfarande lite ångande och med en rejält tilltagen klick vispgrädde vid sidan om stod den mitt på tallriken och väntade på mig. Jag greppade den långskaftade dessertskeden och högg in. Vad kunde vara bättre än nybakad chokladmuffins när man just vaknat.

Efter att med slutna ögon ha njutit av de två första skedarna slappnade jag av i axlarna och satte mig bättre tillrätta på stolen. Mmmm, så här skulle alla dagar börja. Eller var det kanske så här alla dagar började? Vakna, ta en tur till toaletten och sen dyka ner i köket för en varm muffins. Vad stod härnäst på agendan?
Jag öppnade ögonen och såg mig om i köket. Hela inredningen andades lantlig charm med grönbetsade skåpsluckor, vitrinskåp, stora diskhoar i porslin och rödrutig textil i handdukar och gardiner. Plötsligt anade jag att jag inte var ensam i köket och vände mig ett kvarts varv mot det som visade sig vara ett stort skafferi. Precis i dörröppningen stod en liten dam i propra kläder med ett rejält tilltaget förkläde i de hemtrevliga röd-vita rutorna.
-God morgon fröken, hälsade hon med mjuk melodiös röst.
Fröken… någonting djupt inom mig saknades med ens, trots värmen i hennes röst. Jag grävde ner känslan och åtgäldade hälsningen.
-God morgon frun. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
-Vad önskas till frukost?
Hon lät som hon menade det. Som om jag kunde välja precis vad som helst av alla upptänkliga kulinariska läckerheter. Min pappa hade svarat smörstekt ripa, vaktelägg och kanske morkulla. Vad ville jag ha? Ett riktigt grovt bröd med nykärnat välsaltat smör, en kopp ingefärste med en skvätt mjölk i, två skivor kärnfri vattenmelon, ett hårdkokt ägg, en liten kopp kaffe med ytterligare en skvätt mjölk, ett stort glas nypressad blodapelsinjuice och några färska jordgubbar.
Jag gav den lilla damen min beställning och hon plirade på mig bakom hornbågade glasögon.-Det vanliga alltså, förtydligade hon.-Det vanliga, svarade jag och försökte dölja min förvirring.

Inga kommentarer: