Jag är mer

Ser att varken klockan eller datumen stämmer på inläggen. Det får väl kvitta då. Jag är minsann ingen sån där datanörd som lägger ner en massa tid på petitesser. Jag står liksom över sånt.

På tal om det, och tala om sammanträffanden... Idag såg jag den lille gossen som anförde truppen av hjärndöda glinungar under skoltiden.
Vi bara möttes som hastigast i trafiken när vi kom från olika håll och skulle genom samma korsning men jag såg honom och kände igen honom direkt. Den där speciella uppnäsan han har, med så stora näsvingar att han skulle kunna flyga, den skulle jag känna igen var som helst. Han såg mig också och jag såg att han kände igen mig. Jag tänker att han letade lite i sitt minne innan han kunde placera mig. Inte kunde han anat att den blyga flicka han en gång fått sådant nöje av att plåga, skulle hamna bakom ratten på en svart ferrari, med en skönhet och grace som inte matchar det lilla samhälle jag just då passerade.

Han bor säkert kvar där. Går i gamla hjulspår. Har en sur gnällkärring och osnutna ungar. Äter plodpudding på tisdagar och ärtsoppa på torsdagar. Spelar bort sina pengar på travet och köper snus om han vinner.

Han tittade på mig och jag såg att han vätte läpparna. Nervöst och imponerat. Så klart jag imponerar. Jag är ju något, någon. Jag är förmer. Mer värd än den där lilla masken som satt där och vred sig i sin begagnade Volvo från -98. Mer värd än hans slitna hustru som jag kanske inte ska fördöma så här osedd, men som säkert sitter missnöjd och känner sig lurad på livet.

Det var på något sätt skönt att få axa upp ferrarin och släppa en nervärderande blick på hans volvo när vi möttes i korsningen.
Nu tror jag att jag ska unna mig en stunds pedikyr innan Ivar kommer hem från arkitektkontoret.