Namnsdag

Idag har jag namnsdag.

Vem döper sin unge till Henrietta?
Vad jag har fått lida för det namnet. Mina klasskamrater retade mig jämt. Det var särskilt en kille, jag kommer ihåg det nu, som var särskilt elak. Han drog mig i håret och kallade mig för hästen. "Henrietta hästen, hästen Henrietta... Henrietta hästen, hästen Henrietta..." Det var en sång han sjöng på rasterna. Och mimade i klassrummet bakom lärarnas rygg.
De flesta av mina klasskamrater hakade på. Killarna sjöng för full hals och tjejjerna gick armkrok runt skolgården och sjöng med sina klara röster.
Jag hatar dem!

Förlåt mig, jag brusar upp. Det är inte likt mig. Jag menar att jag fick utstå mycket för mitt namn på den tiden. Inte hatar jag heller. Det är en ovärdig känsla för en dam.
Det var ett ovärdigt beteende från barnen också, men de var ju bara barn. När de sjöng den där visan på skolgården var det andra klasser som hörde den och rätt som det var hette jag Hästen överallt. Till och med lärarna kallade mig Hästen. Jag tror att de inte förstod hur ont det gjorde. Ett öknamn. På ett ök.

Det var bara en kille, som gick några klasser över mig, som aldrig sa någonting. Det var inte så att han försvarade mig eller spelade hjälte. Han var mest tyst. Men om han sa någonting så kallade han mig Henrietta. Mitt namn klingade så bra i hans mun. Det var som om mitt namn blev finare, som om bara han kunde uttala det på rätt sätt.
Det var väl inte så konstigt att jag började söka mig till hans sällskap. Hästen och Malen. "Malen" kallade de honom. Bokmal var han. Ungarna visste väl inte att han kom från en finare familj som uppfostrade sin son till arvtagare. Det går inte att springa runt och smutsa ner sig och leka tarvliga lekar när man strävar efter ett bättre liv än vad ens klasskamrater någonsin har några utsikter att få.

Jag gjorde ett medvetet val där på skolgården. Jag valde Ivar redan från början. Att han sedan valde mig, mot alla odds, det var min egen förtjänst. Jag fick slita för det. Intrigera lite. Men det var det värt. Se på mig idag! Jag lever det perfekta livet. Det är som en askungesaga, eller som om jag varit den fula ankungen. Jag har visat dem. Hästen har blivit Henrietta. Nu är det ett passande namn i mina kretsar. Perfekt, som resten av mitt liv.