Vissa människor förstår verkligen inte hur viktigt det är med ett vårdat yttre!
I morses bestämde jag mig för att hoppa över den vanliga simturen till förmån för en timma på motionscykeln. Visserligen ger simningen en mer allsidig träning och jag uppskattar verkligen känslan av att forsa fram genom vattnet, men det är ändå inte fel att variera sig.
Och när jag vaknade i morses och de tidsinställda mörkläggningsgardinerna släppte in allt mer sol i sovrummet bestämde jag mig för att ta min cykelrunda utomhus.
Efter det löskokta morgonägget klädde jag mig för cykelturen. Outfiten bestod av svarta tunna cykelbyxor, mina lätta cykelskor som faktiskt är riktigt snygga för att vara cykelskor. Jag har beställt dem direkt från en italiensk leverantör och de påminner om ballerinaskor men är mycket bekväma och ändamålsmässiga.
Över sportBH:n drog jag en tight långärmad tröja i vindtätt material som andas och sedan var jag klar. Håret samlade jag i en sportig hästsvans och så tog jag på mig mina stora solglasögon för att undvika att få både insekter och för mycket sol i ögonen.
När jag cyklat en kvart på cykelstigarna i området bestämde jag mig för att utöka rundan och drog mig ner mot stan. Döm om min förvåning när jag mötte en kvinna som var helt mumifierad och utstyrslad utan dess like. Det såg så fantastiskt roligt ut att jag vinglade till och var nära att krocka med henne. Då stannade hon cykeln och klev av och jag blev först orolig att hon skulle försöka skälla på mig. Hon kunde ju inte veta vilken svada jag har när det gäller, jag kan prata omkull vem som helst. Men istället för att vara arg tittade hon nästan ömt på mig och frågade hur det gått. Jag blev så ställd att jag bara svarade "Bra!"
-Du kanske ska ta på dej nåt mer nästa gång, så du inte fryser! sa hon sen.
-Du kanske skulle ta och tänka på hur du ser ut, så du inte skämmer ut dej! svarade jag.
Då log hon bara och sa att ibland måste man prioritera. Sedan cyklade hon iväg.
Det är ju helt uppenbart att hon har ganska snedvridna prioriteringar. Vet ni vad hon hade på sig?
På fötterna hade hon ett par slitna svarta gympaskor. Jag skulle aldrig någonsin kliva utanför dörren (inte innanför heller för den delen) med så slitna skor. Modellen var flera år gammal och sådär fånigt unisexig som ingen vettig människa använder längre.
På benen var det vanliga blåjeans utan några upplyftande detaljer. Såååå tråkigt. Dessutom hade hon knöcklat ihop de ganska vida byxbenen och stoppat ner dem i strumpskaften. Den enda förmildrande omständigheten var väl att hon hade svarta stockar!
På överkroppen bar hon en bylsig knallröd regnjacka utan tilltalande snitt. Det syntes ju att hon var rätt kraftig och den röda jackan gjorde inte saken bättre precis. Det går att trolla ganska mycket med rätt kläder och skärningar men det kan inte den här kvinnan ha vetat om.
Dessutom hade hon en filtig halsduk, med fransar i ändarna, hopplöst tättvirad runt halsen och med en liten bit fastspänd under hakan. Halsduken var rutig i en cremefärgad bakgrund med blekrosa, grå och duvblå rutor. Hade jag någonsin tvingats bära den skulle jag ju i alla fall valt något mer matchande än en illröd regnjacka. Stilkrock säger jag bara.
På händerna hade hon fingervantar. Jag kan själv tänka mig att bära fingervantar en riktigt kall vinterdag, men då ska de vara i kalvskinn eller nappa, och svarta, eller möjligen ljusbruna för att matcha speciella skor. De här vantarna var typiska dussinvantar i någon dåligt stickad kvalitet och dessutom hade hon lyckats para ihop två vantar i olika nyanser. Jag skulle till och med kunna misstänka att hon fått hål i den ena vanten i ett par och sedan inte brytt sig om att köpa nya utan tagit en annan uddavante och kompletterat med. Hur kan man bara tänka så? Det är ju ett brott mot allt vett och etikett!
Men jag har sparat det värsta till sist. Naturligtvis hade hon cykelhjälm. Kanske inköpt för 15 år sedan för så fula hjälmar tror jag inte säljs längre. Aerodynamik och strömlinjer var tydligen inte uppfunna begrepp på den tiden. Dessutom var den spräckelsvart med gula och röda penseldrag ditklistrade på sidorna, och stora lufthål mitt på skallen. Kräkful skulle jag vilja sätta som epitet på skapelsen.
Och under hjälmen hade hon något slags tygstycke som slöt tätt kring öron och panna. Tyget var gräddvitt med ett otydligt ljusgrönt mönster.
Jag stod kvar en stund och såg henne cykla iväg. Den stora baken lyste röd av regnjackan och guppade upp och ner i takt med tramporna. På något outgrundligt sätt såg hon nästan lycklig ut, eller i alla fall lyckligt ovetande och livets väsentligehter.
När jag kom hem duschade jag av mig upplevelsen så gott jag kunde och satte mig till bords ensam i matsalen med Tomas utsökta frukost.
torsdag, september 18, 2008
tisdag, september 16, 2008
Svar på kommentarer
Eftersom jag nu tillåter kommentarer på min blogg tycker jag det kan vara på sin plats att jag besvarar de kommentarer jag får.
Jag förstår ju att ni törstar efter den visdom jag besitter och jag vill inte visa mig ogin på något sätt. Jag bloggar ju ändå till största delen för att jag vill dela med mig av mitt rika liv. Jag väljer att svara i brevform ety det är ett trevligt sätt att förhålla sig till omvärlden, särskilt som man inte känner dej.
Alltså:
Hej Rana!
Så trevligt med en ny bekantskap.Svaret på din fråga är att jag naturligtvis aldrig ljuger på min blogg! Det verkliga livet är fullt av tillfällen för lögner, både vita, grå och svarta och därför upplever jag den lögnfria kontrasten på bloggen som en kontrastrik befrielse.Jag vill förtydliga att jag inte gick med rumpan helt bar. Jag hade ju strumpbyxor, och ett par svarta string. Och den översta delen av stjärten, där klyftan precis börjar, täcktes nog av kjolen – hoppas jag.
Hej Helena!
Naturligtvis tycker du att min liv är spännande. Det är, så vitt jag förstår, annorlunda mot det du lever, och det är nog denna skillnad som utgör spänningen.Du skriver att du sällan kommer i kontakt med de fina kretsarna numera. Betyder det att du tidigare levt ett annat liv? Nej, du behöver inte svara om du inte vill. Jag blev bara lite nyfiken. Kanske har vi stött på varandra i verkligheten. Rikemanssverige är inte tillräckligt stort för att det ska vara allt för svårt att hålla koll på varandra. Det är också därför som tillbudet med kjolen på festen kan få så förödande konsekvenser för mitt framtida sociala liv.
Hur får man mitt liv, undrar du. Jaa du! Det bästa är naturligtvis om man är född in i en rik familj med fina släktanor. Har man inte den turen återstår egentligen bara att gifta in sig. Det finns ingen chans att slå sig in ens med tillräckligt mycket pengar. Vi släpper inte in uppkomlingar i våra led. Vi låter dem möjligen underhålla oss en stund med sina pengar och sitt friska blod, men sedan dumpar vi dem när vi försett oss med det vi vill ha.Hur får man då tag på den rätte mannen? Även om jag, som du skriver, är en mycket driftig kvinna, som ser till att jag får det jag vill ha, kosta vad det kosta vill… så baseras mitt och Ivars förhållande på kärlek. Jag upptäckte honom redan i mellanstadiet och när vi blev lite äldre uppstod kärleken. Jag tror att Ivar i mig fann ett ämne till den fru jag utgör för honom idag, han kände sig trygg med sitt val och anade säkert underförstått att jag skulle passa in i hans fina familj även om jag själv inte hade de rätta släktförhållande för att egentligen passa.Nu är du väl något äldre än jag var när jag träffade Ivar, även om jag förstått att du fortfarande går i skolan. Det gäller alltså för dig att antingen hitta en man i din egen ålder, eller någon äldre som blivit ledig. Tyvärr är det inte överdrivet gott om ungkarlar i våra kretsar. Det hör till att man är stadgat och har en presentabel fru ganska tidigt i livet. Men sedan kan ju frun falla ifrån eller tröttna och begära skilsmässa, och det är där du ska sätta in stöten. Så vitt jag kan åminna mig finns det just nu en ledig karl i 35-årsåldern i Kalmar, och en herre på 53 i Uppsala. Den yngre hade en fru som dog i cancer för tre år sedan och han måste ha älskat henne mycket för jag har inte ens hört minsta lilla rykte om att han skulle ha börjat se sig om efter en ersättare. Uppsalabon sparkade faktiskt ut sin maka när han tröttnade på hennes notoriska otrogenhet. Hon hade nog lite för mycket äventyrslusta i sig för det räcker att se mannen för att förstå att hon nog fick det hon kunde önska redan hemma.
Du ska få deras namn av mig. 35-åringen heter Glenn Silverskiöld och Uppsalabon heter Henrik Garpenstierna. Du kan säkert ta reda på var de bor och sedan anlita en privatspanare för att få uppgifter om deras vanor, var de brukar roa sig och så vidare.
Sedan rekommenderar jag det äldsta tricket i boken. Se till att vara på plats när den du valt ut är onykter, låt honom göra det karlar gör och se till att lämna ditt visitkort. Vi pratar om anständiga karlar här, som säkerligen kommer höra av sig för att erbjuda ekonomisk ersättning för eventuellt uppkomna obehagligheter. Du ska naturligtvis neka ersättning och istället föreslå att ni träffas igen. Dessa män är vana vid att mindre nogräknade personer av det kvinnliga könet gärna utnyttjar deras generositet och därför kan detta ditt första (eller andra om man ska vara korrekt) drag visa sig extra lyckosamt.
När ni träffas är det viktigt att du använder ett vårdat språk och mycket vett och etikett. Läs gärna en etikettsbok några gånger så du är påläst. Sen ska du tänka på att det där med att man ska vara sig själv inte stämmer i alla lägen. Det är bättre du är en person som är världsvan och belevad och framförallt kontrollerad och behärskad. Visa ett genuint intresse för mannens person, men ingen nyfikenhet. Låt honom föra konversationen.
Och låt mig för allt i världen veta hur det går. Även om detta ligger många månader fram i tiden, månader av planering och insamlande av bakgrundsfakta.
Lycka till!
Jag förstår ju att ni törstar efter den visdom jag besitter och jag vill inte visa mig ogin på något sätt. Jag bloggar ju ändå till största delen för att jag vill dela med mig av mitt rika liv. Jag väljer att svara i brevform ety det är ett trevligt sätt att förhålla sig till omvärlden, särskilt som man inte känner dej.
Alltså:
Hej Rana!
Så trevligt med en ny bekantskap.Svaret på din fråga är att jag naturligtvis aldrig ljuger på min blogg! Det verkliga livet är fullt av tillfällen för lögner, både vita, grå och svarta och därför upplever jag den lögnfria kontrasten på bloggen som en kontrastrik befrielse.Jag vill förtydliga att jag inte gick med rumpan helt bar. Jag hade ju strumpbyxor, och ett par svarta string. Och den översta delen av stjärten, där klyftan precis börjar, täcktes nog av kjolen – hoppas jag.
Hej Helena!
Naturligtvis tycker du att min liv är spännande. Det är, så vitt jag förstår, annorlunda mot det du lever, och det är nog denna skillnad som utgör spänningen.Du skriver att du sällan kommer i kontakt med de fina kretsarna numera. Betyder det att du tidigare levt ett annat liv? Nej, du behöver inte svara om du inte vill. Jag blev bara lite nyfiken. Kanske har vi stött på varandra i verkligheten. Rikemanssverige är inte tillräckligt stort för att det ska vara allt för svårt att hålla koll på varandra. Det är också därför som tillbudet med kjolen på festen kan få så förödande konsekvenser för mitt framtida sociala liv.
Hur får man mitt liv, undrar du. Jaa du! Det bästa är naturligtvis om man är född in i en rik familj med fina släktanor. Har man inte den turen återstår egentligen bara att gifta in sig. Det finns ingen chans att slå sig in ens med tillräckligt mycket pengar. Vi släpper inte in uppkomlingar i våra led. Vi låter dem möjligen underhålla oss en stund med sina pengar och sitt friska blod, men sedan dumpar vi dem när vi försett oss med det vi vill ha.Hur får man då tag på den rätte mannen? Även om jag, som du skriver, är en mycket driftig kvinna, som ser till att jag får det jag vill ha, kosta vad det kosta vill… så baseras mitt och Ivars förhållande på kärlek. Jag upptäckte honom redan i mellanstadiet och när vi blev lite äldre uppstod kärleken. Jag tror att Ivar i mig fann ett ämne till den fru jag utgör för honom idag, han kände sig trygg med sitt val och anade säkert underförstått att jag skulle passa in i hans fina familj även om jag själv inte hade de rätta släktförhållande för att egentligen passa.Nu är du väl något äldre än jag var när jag träffade Ivar, även om jag förstått att du fortfarande går i skolan. Det gäller alltså för dig att antingen hitta en man i din egen ålder, eller någon äldre som blivit ledig. Tyvärr är det inte överdrivet gott om ungkarlar i våra kretsar. Det hör till att man är stadgat och har en presentabel fru ganska tidigt i livet. Men sedan kan ju frun falla ifrån eller tröttna och begära skilsmässa, och det är där du ska sätta in stöten. Så vitt jag kan åminna mig finns det just nu en ledig karl i 35-årsåldern i Kalmar, och en herre på 53 i Uppsala. Den yngre hade en fru som dog i cancer för tre år sedan och han måste ha älskat henne mycket för jag har inte ens hört minsta lilla rykte om att han skulle ha börjat se sig om efter en ersättare. Uppsalabon sparkade faktiskt ut sin maka när han tröttnade på hennes notoriska otrogenhet. Hon hade nog lite för mycket äventyrslusta i sig för det räcker att se mannen för att förstå att hon nog fick det hon kunde önska redan hemma.
Du ska få deras namn av mig. 35-åringen heter Glenn Silverskiöld och Uppsalabon heter Henrik Garpenstierna. Du kan säkert ta reda på var de bor och sedan anlita en privatspanare för att få uppgifter om deras vanor, var de brukar roa sig och så vidare.
Sedan rekommenderar jag det äldsta tricket i boken. Se till att vara på plats när den du valt ut är onykter, låt honom göra det karlar gör och se till att lämna ditt visitkort. Vi pratar om anständiga karlar här, som säkerligen kommer höra av sig för att erbjuda ekonomisk ersättning för eventuellt uppkomna obehagligheter. Du ska naturligtvis neka ersättning och istället föreslå att ni träffas igen. Dessa män är vana vid att mindre nogräknade personer av det kvinnliga könet gärna utnyttjar deras generositet och därför kan detta ditt första (eller andra om man ska vara korrekt) drag visa sig extra lyckosamt.
När ni träffas är det viktigt att du använder ett vårdat språk och mycket vett och etikett. Läs gärna en etikettsbok några gånger så du är påläst. Sen ska du tänka på att det där med att man ska vara sig själv inte stämmer i alla lägen. Det är bättre du är en person som är världsvan och belevad och framförallt kontrollerad och behärskad. Visa ett genuint intresse för mannens person, men ingen nyfikenhet. Låt honom föra konversationen.
Och låt mig för allt i världen veta hur det går. Även om detta ligger många månader fram i tiden, månader av planering och insamlande av bakgrundsfakta.
Lycka till!
torsdag, september 11, 2008
Kommentarer - igen
Nu går det återigen att skriva kommentarer här. Och ni är välkomna att göra det.
Jag har förståelse för om ni känner er lite blyga och kanske inte riktigt vet hur ni ska uttrycka er, men känn ingen rädsla inför min överlägsenhet. Bara för att jag är bildad, rik och väl ansedd betyder det inte att jag inte kan känna med er, sätta mig in i er situation eller ert sätt att tänka.
Jag har förståelse för om ni känner er lite blyga och kanske inte riktigt vet hur ni ska uttrycka er, men känn ingen rädsla inför min överlägsenhet. Bara för att jag är bildad, rik och väl ansedd betyder det inte att jag inte kan känna med er, sätta mig in i er situation eller ert sätt att tänka.
tisdag, september 09, 2008
Pinsamt
Som ni kanske har märkt har jag legat lite lågt här på bloggen ett tag. Det beror på att jag ju faktiskt inte vet vilka som läser här. Jag vill inte riskera att någon skadeglad festmänniska kommer hit och läser om det som hänt.
Jag förstår naturligtvis att alternativet är att inte skriva någonting alls om den horribla fadäsen, men jag har ju bestämt mig för att inte vara feg med vad jag lämnar ut här, så nu hoppas jag att den värsta anstormningen är över och att jag vågar berätta. Jag menar, om det nu skulle vara någon som var med på den där festen, som känner till att jag bloggar, så borde de ju varit inne här precis efter händelsen, och sett att jag inte skrivit någonting, och sedan låtit det vara.
Jag har i alla fall inte fått några hånfulla mail eller telefonsamtal efteråt.
Jag har varit med om något fruktansvärt. Det är så hemskt att jag till förstone faktiskt på allvar funderade på att antingen gå under jorden eller VERKLIGEN gå under jorden, i en kista...
Så här var det:
Jag och Ivar var på fest i fredags kväll. Vi var bjudna till hotell Palema av några bekanta. Våra bekanta är inga vi har umgåtts med så mycket tidigare, och högst troligt aldrig kommer umgås med igen, om jag får bestämma i alla fall. Men förmodligen skrev de upp mig och Ivar på inbjudningslistan för att ge lite högre status till tillställningen.
Jag hade klätt upp mej i den "lilla svarta" med spagettiaxelband och avskuren byst, silverglittriga strumpbyxor, nylagt hår och högklackade lackskor. Så här i efterhand tycker jag det varit betydligt bättre om jag satsat på långbyxor, eller cityshorts...
Det var en ganska beige fest. Avslagen kan man inte kalla den för det var full fart framförallt på ungdomarna, från första välkomstdrinken med den obligatoriska men ack så töntiga tandpetarmunsbiten, till sista skålen för värdparet.
Det där med att servera drinktilltugget på tandpetare är ju rena stenåldern. Det var flera år sedan vi mer världsvana människor övergick till sked. Det är vansinnigt snyggt att lägga upp till exempel en liten bit ankleverpastej i en dessertsked och garnera med syltad paprika, en kapris och en liten kvist bladpersilja. Numer finns det till och med speciella skedar för ändamålet, med tillplattad botten som står stadigare och passar för kringburna brickor. Hade det varit en temafest med 80-talsstuk så hade det kunnat passera som kuriosa, men inte annars.
Klientelet var ju inte heller riktigt vad vi förväntat oss. Mycket ungdomar, skräniga nybörjare som lekte socitet utan större framgång. Uppblandat med några kända ansikten för att ge lite tyngd och glans förmodar jag. Greve Dracula var förstås där, och fru Jansson med sitt senaste kap bland aktiedrakarna, och ytterligare några av våra vänner och halvvänner och bekanta. Totalt var det nog 25 gäster av 140 som vi kände sedan tidigare. Bland de unga fanns både bratz och wannabee och backslickers och pantade uppblåsta brudar. Många hade jag sett förrut men inte på så här nära håll. Kanske liggandes i en barnvagn dragen av en dallrande öm moder som inte anade att hennes unge skulle stå och dansa obsceniteter på ett överfullt hotell 20 år senare.
Efter middagen, som inte var så där värst, höll väl samma kvalitet som tandpetarmaten ungefär, och som hotellmat brukar hålla, var det dags för dans. Värdparet hade åtminstone den goda smaken att ordna med två separata dansgolv, ett lite mer intimt och trivsamt med riktig musik och ett stort för alla discodansande fåntrattar. Det var faktistk en hel del av ungdomarna som höll sig till det lilla dansgolvet också, kanske främst för att de förfriskningar som serverades höll lite högre klass. Jag gissar att värdparet räknat ut att de som fått lite innanför västen, och det blir ju lätt så med ungdomar som inte känner sina begränsningar ännu, inte är lika nogräknade när det gäller dryckesval.
En bit in på kvällen behövde jag gå och pudra näsan. Det var ganska långt att gå till damernas. Kanske fanns det någon mindre toalett på närmare håll men det var länge sen jag var på hotellet och man kan inte kräva att jag ska ha memorerat ritningarna över varenda hotell jag varit på. Kanske hade jag druckit ett glas rött för mycket också, eller om det var vitt.
På väg till toaletten passerade jag både receptionen, det stora dansgolvet och restaurangdelen där personalen höll på att duka bort efter middagen. Jag kom fram, i tid, och gjorde det jag skulle.
På tillbakavägen noterade jag att personalen i restaurangen liksom stannade upp och tittade efter mig. Förnöjt tänkte jag att det säkert berodde på min stilsäkra gång eller vackra hårfärg.
Även på stora dansgolvet avstannade dansen undan för undan. I ögonvrån såg jag till och med någon av blondinbrudarna peka.
De två damerna i receptionen log stort när jag med min självsäkra stil passerade och tillbaka på mitt eget dansgolv var jag nu så uppumpad av självsäkerhet att jag genast drog med mig Ivar mitt ut på golvet för en svängom. Medan vi dansade viskade Ivar i mitt öra:
-Honeybunny (jag har väl antytt tidigare att han går igång på kaniner)...
-Mmmm... svarade jag, helt inne i dansen.
-Din klänning sitter fast i strumpbyxorna. Hela rumpan syns.
Så fort som jag då sprang har jag aldrig tidigare sprungit.
Jag förstår naturligtvis att alternativet är att inte skriva någonting alls om den horribla fadäsen, men jag har ju bestämt mig för att inte vara feg med vad jag lämnar ut här, så nu hoppas jag att den värsta anstormningen är över och att jag vågar berätta. Jag menar, om det nu skulle vara någon som var med på den där festen, som känner till att jag bloggar, så borde de ju varit inne här precis efter händelsen, och sett att jag inte skrivit någonting, och sedan låtit det vara.
Jag har i alla fall inte fått några hånfulla mail eller telefonsamtal efteråt.
Jag har varit med om något fruktansvärt. Det är så hemskt att jag till förstone faktiskt på allvar funderade på att antingen gå under jorden eller VERKLIGEN gå under jorden, i en kista...
Så här var det:
Jag och Ivar var på fest i fredags kväll. Vi var bjudna till hotell Palema av några bekanta. Våra bekanta är inga vi har umgåtts med så mycket tidigare, och högst troligt aldrig kommer umgås med igen, om jag får bestämma i alla fall. Men förmodligen skrev de upp mig och Ivar på inbjudningslistan för att ge lite högre status till tillställningen.
Jag hade klätt upp mej i den "lilla svarta" med spagettiaxelband och avskuren byst, silverglittriga strumpbyxor, nylagt hår och högklackade lackskor. Så här i efterhand tycker jag det varit betydligt bättre om jag satsat på långbyxor, eller cityshorts...
Det var en ganska beige fest. Avslagen kan man inte kalla den för det var full fart framförallt på ungdomarna, från första välkomstdrinken med den obligatoriska men ack så töntiga tandpetarmunsbiten, till sista skålen för värdparet.
Det där med att servera drinktilltugget på tandpetare är ju rena stenåldern. Det var flera år sedan vi mer världsvana människor övergick till sked. Det är vansinnigt snyggt att lägga upp till exempel en liten bit ankleverpastej i en dessertsked och garnera med syltad paprika, en kapris och en liten kvist bladpersilja. Numer finns det till och med speciella skedar för ändamålet, med tillplattad botten som står stadigare och passar för kringburna brickor. Hade det varit en temafest med 80-talsstuk så hade det kunnat passera som kuriosa, men inte annars.
Klientelet var ju inte heller riktigt vad vi förväntat oss. Mycket ungdomar, skräniga nybörjare som lekte socitet utan större framgång. Uppblandat med några kända ansikten för att ge lite tyngd och glans förmodar jag. Greve Dracula var förstås där, och fru Jansson med sitt senaste kap bland aktiedrakarna, och ytterligare några av våra vänner och halvvänner och bekanta. Totalt var det nog 25 gäster av 140 som vi kände sedan tidigare. Bland de unga fanns både bratz och wannabee och backslickers och pantade uppblåsta brudar. Många hade jag sett förrut men inte på så här nära håll. Kanske liggandes i en barnvagn dragen av en dallrande öm moder som inte anade att hennes unge skulle stå och dansa obsceniteter på ett överfullt hotell 20 år senare.
Efter middagen, som inte var så där värst, höll väl samma kvalitet som tandpetarmaten ungefär, och som hotellmat brukar hålla, var det dags för dans. Värdparet hade åtminstone den goda smaken att ordna med två separata dansgolv, ett lite mer intimt och trivsamt med riktig musik och ett stort för alla discodansande fåntrattar. Det var faktistk en hel del av ungdomarna som höll sig till det lilla dansgolvet också, kanske främst för att de förfriskningar som serverades höll lite högre klass. Jag gissar att värdparet räknat ut att de som fått lite innanför västen, och det blir ju lätt så med ungdomar som inte känner sina begränsningar ännu, inte är lika nogräknade när det gäller dryckesval.
En bit in på kvällen behövde jag gå och pudra näsan. Det var ganska långt att gå till damernas. Kanske fanns det någon mindre toalett på närmare håll men det var länge sen jag var på hotellet och man kan inte kräva att jag ska ha memorerat ritningarna över varenda hotell jag varit på. Kanske hade jag druckit ett glas rött för mycket också, eller om det var vitt.
På väg till toaletten passerade jag både receptionen, det stora dansgolvet och restaurangdelen där personalen höll på att duka bort efter middagen. Jag kom fram, i tid, och gjorde det jag skulle.
På tillbakavägen noterade jag att personalen i restaurangen liksom stannade upp och tittade efter mig. Förnöjt tänkte jag att det säkert berodde på min stilsäkra gång eller vackra hårfärg.
Även på stora dansgolvet avstannade dansen undan för undan. I ögonvrån såg jag till och med någon av blondinbrudarna peka.
De två damerna i receptionen log stort när jag med min självsäkra stil passerade och tillbaka på mitt eget dansgolv var jag nu så uppumpad av självsäkerhet att jag genast drog med mig Ivar mitt ut på golvet för en svängom. Medan vi dansade viskade Ivar i mitt öra:
-Honeybunny (jag har väl antytt tidigare att han går igång på kaniner)...
-Mmmm... svarade jag, helt inne i dansen.
-Din klänning sitter fast i strumpbyxorna. Hela rumpan syns.
Så fort som jag då sprang har jag aldrig tidigare sprungit.
måndag, september 01, 2008
En ny BH
Jag anstränger mig till det yttersta för att få ner pulsen. Jag tar djupa långsamma andetag för att inte expediten ska bli misstänksam. Jag känner affärsinnehaverskan sedan tidigare. Hon är stor och kraftig och rakryggad, men har en grå hårknut i nacken som mjukar upp det barska intrycket. Det är lite av en besvikelse att hon inte är här idag. Nästan så att jag funderar på att strunta i det här. Expediten på plats är en ung kvinna, inte mycket mer än en flicka. Hon är förmodligen bara en rest av sommarens vikarier. Någon som bestämt sig för att det var enklare att förse damer med underkläder än att plugga till något mer lönsamt. Förslöade ungdomar finns det gott om i den här stan.
Framför mig på en krok hänger nära dussinet exklusiva BH:ar. Det här är en liten affär vars enda marknadsföring är dess goda rykte. Det goda ryktet kommer sig av deras utomordentliga service. Kunderna blir så väl omhändertagna och produkterna är av så hög kvalitet att när man en gång handlat här är det näst intill otänkbart att handla någon annanstans. Själv är jag helt fast.
Nu står jag här och ska välja ut några nya behåar. Jag behöver en skön, rejäl att ha till vardags, eller kanske två sköna, det beror på vad jag hittar. ”Underbara under”, som affären heter, har fått in en laddning nya underverk från Salming. De är vadderade med något jel-material och håller in och upp utan att klämma åt. Jag ska också köpa en riktigt läcker sak att överraska Ivar med. Nu står jag och väljer mellan en svart med bara spetsar och en pastellblå med en rosa Play Boy-kanin på en bröstet. Hängde det bara på mig skulle jag helt klart gå på den svarta. I den kan jag känna mig sexig och het medan den blåa är ganska förnedrande faktiskt. Men nu är det ju inte för min egen skull jag ska skaffa en BH som tänder. Meningen är att Ivar ska få en angenäm överraskning, och han är nästan barnsligt förtjust i sån´t där. Jag tror jag ska ta på mig mina ljusblå frottésockar och ett par rosa benvärmare också så blir lyckan total. Med tanke på vad jag kommer göra är sannolikheten för att också jag blir lite röd om kinderna när jag har på mig behån ganska stor.
Jag ser mig i spegeln när jag provar kaninbehån en sista gång. Jag har valt ut en Salming och en vanlig vit bygel-BH med löstagbara axelband. Den vita kommer säkert att bli användbar länge. Salmingen får hålla så länge den håller. Jag måste säga att kaninen passar mina former oförskämt bra. Ivar kommer bli mer än nöjd. Bysten blir toppig och ung. Inte för att jag har några hängbröst inte! Inga små barngommar har varit framme och sugit musten ur mig, men ett litet lyft gör ändå ingen skada ser jag.
Jag tar på mig min egen behå och drar den långärmade toppen över huvudet. Varför tog jag inte ett linne istället? Jag kommer svettas i den här munderingen. En bylsig stickad tröja göra inte det hela bättre, och som grädde på moset min svarta, släta regnjacka. Det är bra att tröjan har polokrage för nu blossar halsen, men det hade jag ju tagit med i beräkningen. Ett djupt andetag. De behåar jag ämnar köpa i ena handen och de jag ska lämna tillbaka i den andra. Väskan hängande över axeln.
Jag drar undan förhänget till provhytten och kliver ut i den lilla affären. Jag bemödar mej med att se sval och oberörd ut, den jag spelar utan publik. Expediten står ointresserad av sin kund borta vid disken och sorterar strumpor i olika storlekar. Jag går fram till henne och lägger upp returkläderna. Jag harklar mig med en liten tupp i halsen och känner hur rodnaden snabbt skjuter upp ovanför polokragen. Hon skjuter både strumpor och behåar åt sidan och tittar glatt upp.-Hittade du något som föll dig i smaken?-Jodå, de här två ska jag ha.-Ja, Salmingen är ju jättefin. Och den här vita kommer passa dej perfekt. Sval och följsam.
Jag irriterar mig på hennes bjärta ton. Sval och följsam. Tror hon att jag är klimakteriesvallande och stel, eller vad då?
Jag betalar och får med mig den lilla papperskassen med Underbara Under´s logga.Utanför affären måste jag stanna till och hämta andan. Sedan undertrycker jag en impuls att skratta högt. Vad lätt det gick! Jag styr stegen till gallerian och lägger i en femma för att komma in på toaletten borta vid bankomaten. När jag väl är för mig själv slänger jag av mig kläderna på överkroppen och tvättar mig under armarna. Jag kör igång handtorken och vinklar upp munstycket så att den varma luften torkar bort vatten och svett. Så tar jag av mig behåarna och viker ihop Play Boy-behån och lägger den i kassen från Underbara Under. Jag sitter en stund på toalettstolen och väntar på att benen ska skaka färdigt. Sen tar jag på mig igen och träder ut i världen med nya ögon. Jag funderar på om det här var en engångsföreteelse eller om jag kommer snatta något mer. Och om jag tar något mer, vad ska jag i så fall kalla det. Snattar gör bara småbarn.
Framför mig på en krok hänger nära dussinet exklusiva BH:ar. Det här är en liten affär vars enda marknadsföring är dess goda rykte. Det goda ryktet kommer sig av deras utomordentliga service. Kunderna blir så väl omhändertagna och produkterna är av så hög kvalitet att när man en gång handlat här är det näst intill otänkbart att handla någon annanstans. Själv är jag helt fast.
Nu står jag här och ska välja ut några nya behåar. Jag behöver en skön, rejäl att ha till vardags, eller kanske två sköna, det beror på vad jag hittar. ”Underbara under”, som affären heter, har fått in en laddning nya underverk från Salming. De är vadderade med något jel-material och håller in och upp utan att klämma åt. Jag ska också köpa en riktigt läcker sak att överraska Ivar med. Nu står jag och väljer mellan en svart med bara spetsar och en pastellblå med en rosa Play Boy-kanin på en bröstet. Hängde det bara på mig skulle jag helt klart gå på den svarta. I den kan jag känna mig sexig och het medan den blåa är ganska förnedrande faktiskt. Men nu är det ju inte för min egen skull jag ska skaffa en BH som tänder. Meningen är att Ivar ska få en angenäm överraskning, och han är nästan barnsligt förtjust i sån´t där. Jag tror jag ska ta på mig mina ljusblå frottésockar och ett par rosa benvärmare också så blir lyckan total. Med tanke på vad jag kommer göra är sannolikheten för att också jag blir lite röd om kinderna när jag har på mig behån ganska stor.
Jag ser mig i spegeln när jag provar kaninbehån en sista gång. Jag har valt ut en Salming och en vanlig vit bygel-BH med löstagbara axelband. Den vita kommer säkert att bli användbar länge. Salmingen får hålla så länge den håller. Jag måste säga att kaninen passar mina former oförskämt bra. Ivar kommer bli mer än nöjd. Bysten blir toppig och ung. Inte för att jag har några hängbröst inte! Inga små barngommar har varit framme och sugit musten ur mig, men ett litet lyft gör ändå ingen skada ser jag.
Jag tar på mig min egen behå och drar den långärmade toppen över huvudet. Varför tog jag inte ett linne istället? Jag kommer svettas i den här munderingen. En bylsig stickad tröja göra inte det hela bättre, och som grädde på moset min svarta, släta regnjacka. Det är bra att tröjan har polokrage för nu blossar halsen, men det hade jag ju tagit med i beräkningen. Ett djupt andetag. De behåar jag ämnar köpa i ena handen och de jag ska lämna tillbaka i den andra. Väskan hängande över axeln.
Jag drar undan förhänget till provhytten och kliver ut i den lilla affären. Jag bemödar mej med att se sval och oberörd ut, den jag spelar utan publik. Expediten står ointresserad av sin kund borta vid disken och sorterar strumpor i olika storlekar. Jag går fram till henne och lägger upp returkläderna. Jag harklar mig med en liten tupp i halsen och känner hur rodnaden snabbt skjuter upp ovanför polokragen. Hon skjuter både strumpor och behåar åt sidan och tittar glatt upp.-Hittade du något som föll dig i smaken?-Jodå, de här två ska jag ha.-Ja, Salmingen är ju jättefin. Och den här vita kommer passa dej perfekt. Sval och följsam.
Jag irriterar mig på hennes bjärta ton. Sval och följsam. Tror hon att jag är klimakteriesvallande och stel, eller vad då?
Jag betalar och får med mig den lilla papperskassen med Underbara Under´s logga.Utanför affären måste jag stanna till och hämta andan. Sedan undertrycker jag en impuls att skratta högt. Vad lätt det gick! Jag styr stegen till gallerian och lägger i en femma för att komma in på toaletten borta vid bankomaten. När jag väl är för mig själv slänger jag av mig kläderna på överkroppen och tvättar mig under armarna. Jag kör igång handtorken och vinklar upp munstycket så att den varma luften torkar bort vatten och svett. Så tar jag av mig behåarna och viker ihop Play Boy-behån och lägger den i kassen från Underbara Under. Jag sitter en stund på toalettstolen och väntar på att benen ska skaka färdigt. Sen tar jag på mig igen och träder ut i världen med nya ögon. Jag funderar på om det här var en engångsföreteelse eller om jag kommer snatta något mer. Och om jag tar något mer, vad ska jag i så fall kalla det. Snattar gör bara småbarn.
onsdag, augusti 27, 2008
Kommentarer
Nu har jag gjort så att man inte kan lägga till några kommentarer här, tror jag.
Anledningen är att jag är rädd för att mina eventuella läsare inte har förstånd nog att kommentera till mig, Henrietta, utan blandar ihop mig med min skapare Zäta.
Anledningen är att jag är rädd för att mina eventuella läsare inte har förstånd nog att kommentera till mig, Henrietta, utan blandar ihop mig med min skapare Zäta.
tisdag, augusti 26, 2008
Det här med bloggen
Alltså, jag skulle vilja att man kan skriva kommentarer utan att behöva ha ett google-konto och jag skulle vilja ha en räknare. Hur gör man?
Det finns ju ingen jag kan fråga heller. Ivar är visserligen inte helt bortkommen när det gäller datorer men han vet inte om att jag bloggar, och inte tänker jag berätta det för honom heller. Han skulle genast förbjuda mig att lägga ut vårt liv på nätet. "Integritet" är ett honörsord för honom. Det borde det väl vara för mig också, egentligen, men jag är ju inte av hans kaliber från början, innerst inne. Jag har bara tagit på mig all rikedom och auran av förfining som ett glädesplagg ovanpå min egen solkiga bakgrund. Om jag krackelerar så får det begränsa sig till bloggens värld, där ingen vet vem jag är. Henrietta och Ivar, det måste väl finnas fler än vi som heter så? Alltså kan ingen lista ut vilka vi egentligen är. Och skulle någon göra det så räknar jag ändå med att det är så få som läser den här bloggen att det inte kommer sprida sig som en löpeld bland folket.
Jag måste helt enkelt få pysa ur mig lite. Jag är ju så in till bristningsgränsen solt och nöjd med mitt liv. Det jag åstakommit är faktiskt ett monument över en individs strävan att uppnå ett bättre liv.
Nu är jag bättre, har det bättre, lever bättre än de allra flesta, och så måste det få förbli. Alltså håller vi den här bloggen hemlig, okej!?
Och därför måste jag ha en räknare för att se att det inte blir för många som hittar hit. Och därför vill jag också ge möjlighet för den som vill att kunna kommentera, så att jag kan känna av om någon känner till oss IRL som man brukar säga.
Det finns ju ingen jag kan fråga heller. Ivar är visserligen inte helt bortkommen när det gäller datorer men han vet inte om att jag bloggar, och inte tänker jag berätta det för honom heller. Han skulle genast förbjuda mig att lägga ut vårt liv på nätet. "Integritet" är ett honörsord för honom. Det borde det väl vara för mig också, egentligen, men jag är ju inte av hans kaliber från början, innerst inne. Jag har bara tagit på mig all rikedom och auran av förfining som ett glädesplagg ovanpå min egen solkiga bakgrund. Om jag krackelerar så får det begränsa sig till bloggens värld, där ingen vet vem jag är. Henrietta och Ivar, det måste väl finnas fler än vi som heter så? Alltså kan ingen lista ut vilka vi egentligen är. Och skulle någon göra det så räknar jag ändå med att det är så få som läser den här bloggen att det inte kommer sprida sig som en löpeld bland folket.
Jag måste helt enkelt få pysa ur mig lite. Jag är ju så in till bristningsgränsen solt och nöjd med mitt liv. Det jag åstakommit är faktiskt ett monument över en individs strävan att uppnå ett bättre liv.
Nu är jag bättre, har det bättre, lever bättre än de allra flesta, och så måste det få förbli. Alltså håller vi den här bloggen hemlig, okej!?
Och därför måste jag ha en räknare för att se att det inte blir för många som hittar hit. Och därför vill jag också ge möjlighet för den som vill att kunna kommentera, så att jag kan känna av om någon känner till oss IRL som man brukar säga.
Min första författargärning
Nu ska ni få läsa början på min första novell som författare. Jag har fuskat lite och helt enkelt placerat en helt vanlig kvinna i mitt hem. Det var ju lättare att beskriva någonting som redan finns än en ren fantasi. Jag har gjort om lite, lite grann och plockat bort Ivar och Thomas och stoppat in en lite gumma istället. Medan jag skrev blev jag faktiskt lite sugen på att skaffa en sådan där vän liten varelse i köket.
Nåja, låt mig presentera... Nej, jag vet inte vad jag ska ge berättelsen för titel. Det kanske jag kommer på lite längre fram sen.
Och tänk på att den inte är klar än. Och tänk på att jag inte är författare. Och tänk på... Äsch, här kommer den:
Det började med en dröm. Eller kanske började det med en husannons som min man visade mig kvällen innan. Bilderna visade sjöutsikt och ett anonymt tegelhus med mycket glasytor. 395 kvm, pool inne och ute, fem sovrum, bastu. Utgångspriset låg på 3,9 miljoner. Maken fantiserade om att starta ett kollektiv och ha råd att köpa det där huset.
På natten drömde jag att jag var där. Huset var jättestort och jag fick leta länge innan jag kom ut på baksidan som låg mot sjön. Det låg ett underligt skimmer över vattnet, som månglitter fastän det var helt mörkt. Jag tänkte att det säkert var mareld eller eldflugor. Så hörde jag ett underligt mullrande ljud och kände att det var bäst att gå in igen. Jag oroade mig för att råka trilla ner i utomhuspoolen och sprang mot glasdörren igen. På vägen trampade jag i poolen, som visade sig vara en liten uppblåst barnpool med några decimeter vatten. Fuffens! Fuffens, fuffens, fuffens…
Jag vaknade med ordet malande i hjärnan. Fuffens. På något sätt fick det mig att tänka på muffins och jag kände doften av nybakade chokladmuffins sprida sig i sovrummet. Vem? Jag drog täcket åt sidan och ställde in mig på att huttra till av kylan utanför men inget hände. Rummet var alldeles lagom uppvärmt. Jag visste att jag sovit gott, bättre än på länge faktiskt. Jag hade inget minne av att ha varit för varm, eller för kall, under natten som gått. Jag hade inget minne av… jag hade inget minne! Hjärnan var blank.
Jag svängde benen över sängkanten och noterade att jag sovit i en Hästens säng. Kroppen kändes mjuk och skön, alla muskler rapporterade att de fått sin behövliga vila och nu var redo att ta sig an dagens utmaningar. Istället för att möta ett kallt plastgolv körde jag ner tårna djupt i en fårskinnsfäll. De lite feta lockarna snurrade sig runt stortårna när jag vickade på dem. Det värmde gott. Ett surrande ljud hördes bakom mig och en strimma ljus kröp fram över golvet. Automatisk mörkläggningsgardin. Det verkade vara soligt ute. Jag förväntade mig att bli bländad efter det totala mörkret jag varit försänkt i under sömnen men gardinen stannade strax och gav mig chansen att i lugn och ro vänja ögonen vid ljuset. Efter en liten stund surrade det till igen och gardinen kröp ytterligare en bit upp mot fönsterkarmen. Jag funderade på att stanna kvar och se hur många steg den skulle ta innan rummet flödade i sol men doften av muffins drev på mig. Jag körde tårna längre ner i fårskinnsfällen som låg ovanpå den långhåriga heltäckningsmattan och ställde mig upp. Det var som att stå på ett moln. Nästan utan tanke sträckte jag mig långt upp mot taket och sedan åt sidorna och ner mot tårna, som jag med lätthet nådde.
Sovrummet var spartanskt möblerat. Den stora sängen dominerade och förutom den fanns ett vitlaserat nattygsbord vid sidan av sängen, med ett glas vatten, en nattlampa och en öppen bok med vackra trädgårdsbilder. På väggarna hängde konsollfria vitlaserade tavellister med foton av dimhöljda landskap och böcker med intressanta omslag och med titlar som ”Min trädgård”, ”Skatter vid stranden” och ”Besök i chokladfabriken”. Jag tog ner boken om choklad och slog på måfå upp en sida. En stor chokladmuffins mötte mig, eller i alla fall bilden av en. Den mörkbruna massan välde upp över den vita, veckade formen och kröntes av ett vitt skum. Jag läste under bilden. ”Tryck gärna ner en mashmallows innan gräddning”. Doften av muffins kröp närmare. Nu måste jag härifrån!
Rummet hade två dörrar. De var likadana, likastora och satt precis bredvid varann. Jag valde den högra och kom in i en stor garderob. Dressingroom var nog det korrekta uttrycket. Väggarna var klädda med ett avancerat garderobssystem. Det fanns lådor och hängare och stänger både högt och lågt. Kläderna var sorterade efter färger och allt var prydligt uppradat, struket och välhängt. Rakt fram hängde en underbar klänning i gröna och turkosa toner, knälång med korta ärmar och ganska rejält tilltagen urringning. Jag plockade ner den från sin vadderade hängare och tittade på den lilla lappen i nacken. Strl 36. Channel. 36 måste vara för litet men det var svårt att motstå frestelsen. Jag slank ur det ankellånga sidennattlinnet och drog klänningen över huvudet. Magen putade ut. På en skinnklädd långbänk låg en gördeltrosa. Jag tvekade bara ett ögonblick innan jag drog på mig trosorna under klänningen. Simsalabim, magen var borta. Fuffens… Jag såg min profil i de glasklädda garderobsdörrarna. Jag var vacker. Mjuka mörka lockar ramade in det runda ansiktet. Bruna ögon kikade nyfiken på mig från andra sidan rummet. Från de dolda högtalarna strömmade en lågmäld melodislinga. Någonstans ifrån strömmade också doften av nygräddade chokladmuffins. Den var inte stark men ändå pockande, någonstans i huset fanns muffins som väntade på mig.
Jag tog av kläderna och hängde ordentligt tillbaka klänningen och vek ihop gördeln och la den på sin plats i skåpet med underkläder. Jag gled i nattlinnet igen och gick tillbaka till sovrummet där jag motstod frestelsen att krypa ner under täcket igen. Nu var jag på jakt. Nybakade muffins är inte nybakade i all evighet, inte ens i den bästa av världar.
Jag valde den andra dörren och tappade nästan andan av hänförelse. Rakt framför mig, fast i andra änden av rummet, fanns ett stort runt fönster med en underbar, hisnande utsikt. Jag gick direkt till fönstret för att kunna ta in allt det storslagna, det var som om jag sögs dit, viljelöst. Nedanför fönstret, som befann sig mer än en våning upp, låg en liten park med välansade häckar, prunkande rabatter och blommande fruktträd. Jag kunde utskilja päron och äppelträd men det fanns även ett antal bärträd som jag inte kände till. Kanske kunde det vara bigarråer, körsbär eller plommonträd. Jag kände en plötslig längtan efter höstens fruktskörd. Jag kunde nästan förnimma smaken av solvarma plommon och känna bigarråernas lite vaxartade yta som så lätt spricker när man trycker till med tänderna.
Bortanför parken, väl avskild av en överdådig syrenhäck med kaskader av vita blomklasar, låg en liten trädgård med bäddarna i snörräta rader. Jorden blänkte av morgondaggen trots att solen redan hunnit en bit på sin himlafärd. Jag kunde inte se något spirande grönt ännu men några av bäddarna såg i alla fall redan bearbetade ut, kanske redan besådda.
Nedanför trädgården, som låg som en terrass för att kunna ta emot all den livgivande södersolen, bredde en äng ut sig. Just nu fanns där inte så många blommor, lupinernas knoppar låg fortfarande strax över markytan i väntan på sin storhetstid och vitsipporna sjöng på sista versen, med bara något enstaka vitt som lyste upp fjolårsgräset. Vid midsommartid skulle ängen explodera i ett mischmasch av olika ljusa, intensiva färger med lupinerna som okrönta kungar och hundkex som flor.
Ängen mynnade ut i en välklippt gräsmatta som övergick i en remsa sandstrand. Det var svårt att på det här avståndet bedöma hur bred den var men åtminstone två-tre meter. En brygga sträckte sitt långa grå finger en bra bit ut i vattnet och några välskötta små byggnader med snickarglädje flankerade stranden. På andra sidan sjön reste sig barrskogen tät och mörk och klättrade uppför ett berg som slutade i himlen. Klarblå himmel med strålande sol. Vacker, strålande dag som ännu bara låg i sin linda.
Jag vände mig bort från den fascinerande tavlan och stod framför ett överdådigt inrett badrum, badande i lyx. Kakel och klinkers gick i olika havsgröna nyanser. Kaklet på golvet gav en torr känsla mot de nakna fötterna. Golvet var varmt och skönt, här skulle man kunna stå länge. Till vänster fanns ytterligare fönster, samlade i ett smårutigt burspråk. I den breda fönsternischen låg beige, bruna och gräddvita kuddar för att man skulle kunna sitta bekvämt och njuta av utsikten, om man inte valde den inbjudande djupa korgstolen i motsatta sidan av badrummet. Nedanför burspråket fanns en nedsänkt pool. Kanske skulle man kunna säga badkar men den var så stor så pool var det uttryck som passade bäst in. Det skulle säkert får plats minst tre-fyra personer, utan att trängas. Den var fyrkantig till formen, hade havsgröna sidor och en väldig massa munstycken, knappar och vred. Runt om poolen var det två trappsteg, klädda med klinkers. På tre av sidorna stod stora runda blockljus i olika storlekar med samma färger som kuddarna i fönstret.
Bredvid sovrumsdörren, en bit in i rummet, stod en lång garderob i ett mörkbrunt träslag med jalusidörrar. På andra sidan dörren till sovrummet fanns en glasdörr in till en upplyst bastu. Duschen, på väggen framför garderoben, var omringad av buckliga glasbetongblock som gick omlott vid ingången istället för att ha dörr eller draperi. Jag såg inte till något handfat och ingen toalett och plötsligt blev jag i trängande behov av en toalett. Jag måste ha missat en dörr i sovrummet, eller möjligen i den stora klädkammaren. Jag tassade tillbaka mot sovrummet med intentionen att hitta ut, vidare, och vred huvudet mot höger för att se vad som fanns bakom garderoben. Där var handfatet! Och det var inte bara ett. Två stora separata, djupa handfat med underskåp svävade några decimeter ovan golvet. Ovanför dem var en stor spegel infälld i kaklet. Jag tog ett steg närmare och fick se en hel radda handfat. Baksidan av garderoben var täckt av spegelglas som nu visade upp en verklighet som inte fanns. Den visade också upp ett hörn med två dörrar. Jag var tvungen att titta bort från spegeln för att konstatera att det verkligen var två dörrar i hörnet bredvid tvättställen. Dörren rakt fram var en smal dörr i samma mörka färg som garderoben, med ett litet kajutafönster och ett omissigenkännligt dörrlås. Den andra dörren förstod jag skulle leda mig vidare, vidare mot muffinsen som jag fortfarande var på jakt efter.
Först tog jag mig en välbehövlig liten paus bakom kajutafönstret. Därinne fanns bara en vägghängd toalett, ett litet handfat, en havsgrön handduk, en toapappershållare och en rostfri pedalhink. Det fanns inget fönster, mer än det på dörren, men det lilla krypinnet var ändå ljust tack vare fyra takspotar och gräddfärgat kakel. Golvet var klätt med samma typ av matt klinkers som badrummet i övrigt, men i en chokladbrun färg. Praktiskt. Snyggt.
När jag var klar klev jag ut från det lilla toalettutrymmet och tvättade av mig om både händer och ansikte i ett av de stora handfaten. Jag torkade mig på en gräddvit handduk och kände mig alldeles tillfreds. Alldeles… tills den där doften kom krypande igen. Dörren bredvid handfatet framstod plötsligt som oemotståndligt lockande. Jag häktade ner en ljus morgonrock från väggen, svepte den tjocka frottén runt kroppen, knöt skärpet ordentligt i midjan och öppnade dörren.
Jag kom ut i ett ganska stort allrum, stramt möblerat med rökfärgade låga glasbord, fyrkantiga hårda, mörkbruna skinnmöbler, dämpad belysning från stora golvlampor och ett praktfullt brun- och vitbrokigt koskinn mitt på golvet. Till höger gick en bred marmortrappa i en sväng ner mot en gigantisk hall. Imponerande. Ändå drogs min blick inte till trappan i första hand, utan till en annan anordning som svävade iväg ut från allrummet mot andra sidan av huset. Det var någonting så annorlunda som en hängbro. Stegen var inte av trä utan av genomskinligt glas, kanske plexiglas. Ett nätverk av stålvire höll samman konstruktionen och som ledstänger fungerade tjocka hamparep. Det såg livsfarligt och lockande ut på samma gång. Att sväva högt upp under takåsen med flera meter ner till marmorgolvet nedanför.
Något annat som var ännu mer lockande var min efterlängtade muffins. Nu när jag kommit ut från de privata gemaken fullkomligt flödade den ljuvliga doften upp från undervåningen och nådde mina suktande, och luktande näsborrar. Fortfarande barfota susade jag ner för den kalla marmortrappan. Jag möttes av väldiga blomsterarrangemang i den gigantiska hallen och kastade nyfikna blickar genom flera dörröppningar men doften ledde mig rätt mot köket. Nästan med andan i halsen kom jag fram till det stora köket och dunsade ner på en av de höga stolarna framför köksön. Där stod den. Som hämtad från chokladboken. Mörkbrun och allt annat än medelmåttig, fortfarande lite ångande och med en rejält tilltagen klick vispgrädde vid sidan om stod den mitt på tallriken och väntade på mig. Jag greppade den långskaftade dessertskeden och högg in. Vad kunde vara bättre än nybakad chokladmuffins när man just vaknat.
Efter att med slutna ögon ha njutit av de två första skedarna slappnade jag av i axlarna och satte mig bättre tillrätta på stolen. Mmmm, så här skulle alla dagar börja. Eller var det kanske så här alla dagar började? Vakna, ta en tur till toaletten och sen dyka ner i köket för en varm muffins. Vad stod härnäst på agendan?
Jag öppnade ögonen och såg mig om i köket. Hela inredningen andades lantlig charm med grönbetsade skåpsluckor, vitrinskåp, stora diskhoar i porslin och rödrutig textil i handdukar och gardiner. Plötsligt anade jag att jag inte var ensam i köket och vände mig ett kvarts varv mot det som visade sig vara ett stort skafferi. Precis i dörröppningen stod en liten dam i propra kläder med ett rejält tilltaget förkläde i de hemtrevliga röd-vita rutorna.
-God morgon fröken, hälsade hon med mjuk melodiös röst.
Fröken… någonting djupt inom mig saknades med ens, trots värmen i hennes röst. Jag grävde ner känslan och åtgäldade hälsningen.
-God morgon frun. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
-Vad önskas till frukost?
Hon lät som hon menade det. Som om jag kunde välja precis vad som helst av alla upptänkliga kulinariska läckerheter. Min pappa hade svarat smörstekt ripa, vaktelägg och kanske morkulla. Vad ville jag ha? Ett riktigt grovt bröd med nykärnat välsaltat smör, en kopp ingefärste med en skvätt mjölk i, två skivor kärnfri vattenmelon, ett hårdkokt ägg, en liten kopp kaffe med ytterligare en skvätt mjölk, ett stort glas nypressad blodapelsinjuice och några färska jordgubbar.
Jag gav den lilla damen min beställning och hon plirade på mig bakom hornbågade glasögon.-Det vanliga alltså, förtydligade hon.-Det vanliga, svarade jag och försökte dölja min förvirring.
Nåja, låt mig presentera... Nej, jag vet inte vad jag ska ge berättelsen för titel. Det kanske jag kommer på lite längre fram sen.
Och tänk på att den inte är klar än. Och tänk på att jag inte är författare. Och tänk på... Äsch, här kommer den:
Det började med en dröm. Eller kanske började det med en husannons som min man visade mig kvällen innan. Bilderna visade sjöutsikt och ett anonymt tegelhus med mycket glasytor. 395 kvm, pool inne och ute, fem sovrum, bastu. Utgångspriset låg på 3,9 miljoner. Maken fantiserade om att starta ett kollektiv och ha råd att köpa det där huset.
På natten drömde jag att jag var där. Huset var jättestort och jag fick leta länge innan jag kom ut på baksidan som låg mot sjön. Det låg ett underligt skimmer över vattnet, som månglitter fastän det var helt mörkt. Jag tänkte att det säkert var mareld eller eldflugor. Så hörde jag ett underligt mullrande ljud och kände att det var bäst att gå in igen. Jag oroade mig för att råka trilla ner i utomhuspoolen och sprang mot glasdörren igen. På vägen trampade jag i poolen, som visade sig vara en liten uppblåst barnpool med några decimeter vatten. Fuffens! Fuffens, fuffens, fuffens…
Jag vaknade med ordet malande i hjärnan. Fuffens. På något sätt fick det mig att tänka på muffins och jag kände doften av nybakade chokladmuffins sprida sig i sovrummet. Vem? Jag drog täcket åt sidan och ställde in mig på att huttra till av kylan utanför men inget hände. Rummet var alldeles lagom uppvärmt. Jag visste att jag sovit gott, bättre än på länge faktiskt. Jag hade inget minne av att ha varit för varm, eller för kall, under natten som gått. Jag hade inget minne av… jag hade inget minne! Hjärnan var blank.
Jag svängde benen över sängkanten och noterade att jag sovit i en Hästens säng. Kroppen kändes mjuk och skön, alla muskler rapporterade att de fått sin behövliga vila och nu var redo att ta sig an dagens utmaningar. Istället för att möta ett kallt plastgolv körde jag ner tårna djupt i en fårskinnsfäll. De lite feta lockarna snurrade sig runt stortårna när jag vickade på dem. Det värmde gott. Ett surrande ljud hördes bakom mig och en strimma ljus kröp fram över golvet. Automatisk mörkläggningsgardin. Det verkade vara soligt ute. Jag förväntade mig att bli bländad efter det totala mörkret jag varit försänkt i under sömnen men gardinen stannade strax och gav mig chansen att i lugn och ro vänja ögonen vid ljuset. Efter en liten stund surrade det till igen och gardinen kröp ytterligare en bit upp mot fönsterkarmen. Jag funderade på att stanna kvar och se hur många steg den skulle ta innan rummet flödade i sol men doften av muffins drev på mig. Jag körde tårna längre ner i fårskinnsfällen som låg ovanpå den långhåriga heltäckningsmattan och ställde mig upp. Det var som att stå på ett moln. Nästan utan tanke sträckte jag mig långt upp mot taket och sedan åt sidorna och ner mot tårna, som jag med lätthet nådde.
Sovrummet var spartanskt möblerat. Den stora sängen dominerade och förutom den fanns ett vitlaserat nattygsbord vid sidan av sängen, med ett glas vatten, en nattlampa och en öppen bok med vackra trädgårdsbilder. På väggarna hängde konsollfria vitlaserade tavellister med foton av dimhöljda landskap och böcker med intressanta omslag och med titlar som ”Min trädgård”, ”Skatter vid stranden” och ”Besök i chokladfabriken”. Jag tog ner boken om choklad och slog på måfå upp en sida. En stor chokladmuffins mötte mig, eller i alla fall bilden av en. Den mörkbruna massan välde upp över den vita, veckade formen och kröntes av ett vitt skum. Jag läste under bilden. ”Tryck gärna ner en mashmallows innan gräddning”. Doften av muffins kröp närmare. Nu måste jag härifrån!
Rummet hade två dörrar. De var likadana, likastora och satt precis bredvid varann. Jag valde den högra och kom in i en stor garderob. Dressingroom var nog det korrekta uttrycket. Väggarna var klädda med ett avancerat garderobssystem. Det fanns lådor och hängare och stänger både högt och lågt. Kläderna var sorterade efter färger och allt var prydligt uppradat, struket och välhängt. Rakt fram hängde en underbar klänning i gröna och turkosa toner, knälång med korta ärmar och ganska rejält tilltagen urringning. Jag plockade ner den från sin vadderade hängare och tittade på den lilla lappen i nacken. Strl 36. Channel. 36 måste vara för litet men det var svårt att motstå frestelsen. Jag slank ur det ankellånga sidennattlinnet och drog klänningen över huvudet. Magen putade ut. På en skinnklädd långbänk låg en gördeltrosa. Jag tvekade bara ett ögonblick innan jag drog på mig trosorna under klänningen. Simsalabim, magen var borta. Fuffens… Jag såg min profil i de glasklädda garderobsdörrarna. Jag var vacker. Mjuka mörka lockar ramade in det runda ansiktet. Bruna ögon kikade nyfiken på mig från andra sidan rummet. Från de dolda högtalarna strömmade en lågmäld melodislinga. Någonstans ifrån strömmade också doften av nygräddade chokladmuffins. Den var inte stark men ändå pockande, någonstans i huset fanns muffins som väntade på mig.
Jag tog av kläderna och hängde ordentligt tillbaka klänningen och vek ihop gördeln och la den på sin plats i skåpet med underkläder. Jag gled i nattlinnet igen och gick tillbaka till sovrummet där jag motstod frestelsen att krypa ner under täcket igen. Nu var jag på jakt. Nybakade muffins är inte nybakade i all evighet, inte ens i den bästa av världar.
Jag valde den andra dörren och tappade nästan andan av hänförelse. Rakt framför mig, fast i andra änden av rummet, fanns ett stort runt fönster med en underbar, hisnande utsikt. Jag gick direkt till fönstret för att kunna ta in allt det storslagna, det var som om jag sögs dit, viljelöst. Nedanför fönstret, som befann sig mer än en våning upp, låg en liten park med välansade häckar, prunkande rabatter och blommande fruktträd. Jag kunde utskilja päron och äppelträd men det fanns även ett antal bärträd som jag inte kände till. Kanske kunde det vara bigarråer, körsbär eller plommonträd. Jag kände en plötslig längtan efter höstens fruktskörd. Jag kunde nästan förnimma smaken av solvarma plommon och känna bigarråernas lite vaxartade yta som så lätt spricker när man trycker till med tänderna.
Bortanför parken, väl avskild av en överdådig syrenhäck med kaskader av vita blomklasar, låg en liten trädgård med bäddarna i snörräta rader. Jorden blänkte av morgondaggen trots att solen redan hunnit en bit på sin himlafärd. Jag kunde inte se något spirande grönt ännu men några av bäddarna såg i alla fall redan bearbetade ut, kanske redan besådda.
Nedanför trädgården, som låg som en terrass för att kunna ta emot all den livgivande södersolen, bredde en äng ut sig. Just nu fanns där inte så många blommor, lupinernas knoppar låg fortfarande strax över markytan i väntan på sin storhetstid och vitsipporna sjöng på sista versen, med bara något enstaka vitt som lyste upp fjolårsgräset. Vid midsommartid skulle ängen explodera i ett mischmasch av olika ljusa, intensiva färger med lupinerna som okrönta kungar och hundkex som flor.
Ängen mynnade ut i en välklippt gräsmatta som övergick i en remsa sandstrand. Det var svårt att på det här avståndet bedöma hur bred den var men åtminstone två-tre meter. En brygga sträckte sitt långa grå finger en bra bit ut i vattnet och några välskötta små byggnader med snickarglädje flankerade stranden. På andra sidan sjön reste sig barrskogen tät och mörk och klättrade uppför ett berg som slutade i himlen. Klarblå himmel med strålande sol. Vacker, strålande dag som ännu bara låg i sin linda.
Jag vände mig bort från den fascinerande tavlan och stod framför ett överdådigt inrett badrum, badande i lyx. Kakel och klinkers gick i olika havsgröna nyanser. Kaklet på golvet gav en torr känsla mot de nakna fötterna. Golvet var varmt och skönt, här skulle man kunna stå länge. Till vänster fanns ytterligare fönster, samlade i ett smårutigt burspråk. I den breda fönsternischen låg beige, bruna och gräddvita kuddar för att man skulle kunna sitta bekvämt och njuta av utsikten, om man inte valde den inbjudande djupa korgstolen i motsatta sidan av badrummet. Nedanför burspråket fanns en nedsänkt pool. Kanske skulle man kunna säga badkar men den var så stor så pool var det uttryck som passade bäst in. Det skulle säkert får plats minst tre-fyra personer, utan att trängas. Den var fyrkantig till formen, hade havsgröna sidor och en väldig massa munstycken, knappar och vred. Runt om poolen var det två trappsteg, klädda med klinkers. På tre av sidorna stod stora runda blockljus i olika storlekar med samma färger som kuddarna i fönstret.
Bredvid sovrumsdörren, en bit in i rummet, stod en lång garderob i ett mörkbrunt träslag med jalusidörrar. På andra sidan dörren till sovrummet fanns en glasdörr in till en upplyst bastu. Duschen, på väggen framför garderoben, var omringad av buckliga glasbetongblock som gick omlott vid ingången istället för att ha dörr eller draperi. Jag såg inte till något handfat och ingen toalett och plötsligt blev jag i trängande behov av en toalett. Jag måste ha missat en dörr i sovrummet, eller möjligen i den stora klädkammaren. Jag tassade tillbaka mot sovrummet med intentionen att hitta ut, vidare, och vred huvudet mot höger för att se vad som fanns bakom garderoben. Där var handfatet! Och det var inte bara ett. Två stora separata, djupa handfat med underskåp svävade några decimeter ovan golvet. Ovanför dem var en stor spegel infälld i kaklet. Jag tog ett steg närmare och fick se en hel radda handfat. Baksidan av garderoben var täckt av spegelglas som nu visade upp en verklighet som inte fanns. Den visade också upp ett hörn med två dörrar. Jag var tvungen att titta bort från spegeln för att konstatera att det verkligen var två dörrar i hörnet bredvid tvättställen. Dörren rakt fram var en smal dörr i samma mörka färg som garderoben, med ett litet kajutafönster och ett omissigenkännligt dörrlås. Den andra dörren förstod jag skulle leda mig vidare, vidare mot muffinsen som jag fortfarande var på jakt efter.
Först tog jag mig en välbehövlig liten paus bakom kajutafönstret. Därinne fanns bara en vägghängd toalett, ett litet handfat, en havsgrön handduk, en toapappershållare och en rostfri pedalhink. Det fanns inget fönster, mer än det på dörren, men det lilla krypinnet var ändå ljust tack vare fyra takspotar och gräddfärgat kakel. Golvet var klätt med samma typ av matt klinkers som badrummet i övrigt, men i en chokladbrun färg. Praktiskt. Snyggt.
När jag var klar klev jag ut från det lilla toalettutrymmet och tvättade av mig om både händer och ansikte i ett av de stora handfaten. Jag torkade mig på en gräddvit handduk och kände mig alldeles tillfreds. Alldeles… tills den där doften kom krypande igen. Dörren bredvid handfatet framstod plötsligt som oemotståndligt lockande. Jag häktade ner en ljus morgonrock från väggen, svepte den tjocka frottén runt kroppen, knöt skärpet ordentligt i midjan och öppnade dörren.
Jag kom ut i ett ganska stort allrum, stramt möblerat med rökfärgade låga glasbord, fyrkantiga hårda, mörkbruna skinnmöbler, dämpad belysning från stora golvlampor och ett praktfullt brun- och vitbrokigt koskinn mitt på golvet. Till höger gick en bred marmortrappa i en sväng ner mot en gigantisk hall. Imponerande. Ändå drogs min blick inte till trappan i första hand, utan till en annan anordning som svävade iväg ut från allrummet mot andra sidan av huset. Det var någonting så annorlunda som en hängbro. Stegen var inte av trä utan av genomskinligt glas, kanske plexiglas. Ett nätverk av stålvire höll samman konstruktionen och som ledstänger fungerade tjocka hamparep. Det såg livsfarligt och lockande ut på samma gång. Att sväva högt upp under takåsen med flera meter ner till marmorgolvet nedanför.
Något annat som var ännu mer lockande var min efterlängtade muffins. Nu när jag kommit ut från de privata gemaken fullkomligt flödade den ljuvliga doften upp från undervåningen och nådde mina suktande, och luktande näsborrar. Fortfarande barfota susade jag ner för den kalla marmortrappan. Jag möttes av väldiga blomsterarrangemang i den gigantiska hallen och kastade nyfikna blickar genom flera dörröppningar men doften ledde mig rätt mot köket. Nästan med andan i halsen kom jag fram till det stora köket och dunsade ner på en av de höga stolarna framför köksön. Där stod den. Som hämtad från chokladboken. Mörkbrun och allt annat än medelmåttig, fortfarande lite ångande och med en rejält tilltagen klick vispgrädde vid sidan om stod den mitt på tallriken och väntade på mig. Jag greppade den långskaftade dessertskeden och högg in. Vad kunde vara bättre än nybakad chokladmuffins när man just vaknat.
Efter att med slutna ögon ha njutit av de två första skedarna slappnade jag av i axlarna och satte mig bättre tillrätta på stolen. Mmmm, så här skulle alla dagar börja. Eller var det kanske så här alla dagar började? Vakna, ta en tur till toaletten och sen dyka ner i köket för en varm muffins. Vad stod härnäst på agendan?
Jag öppnade ögonen och såg mig om i köket. Hela inredningen andades lantlig charm med grönbetsade skåpsluckor, vitrinskåp, stora diskhoar i porslin och rödrutig textil i handdukar och gardiner. Plötsligt anade jag att jag inte var ensam i köket och vände mig ett kvarts varv mot det som visade sig vara ett stort skafferi. Precis i dörröppningen stod en liten dam i propra kläder med ett rejält tilltaget förkläde i de hemtrevliga röd-vita rutorna.
-God morgon fröken, hälsade hon med mjuk melodiös röst.
Fröken… någonting djupt inom mig saknades med ens, trots värmen i hennes röst. Jag grävde ner känslan och åtgäldade hälsningen.
-God morgon frun. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
-Vad önskas till frukost?
Hon lät som hon menade det. Som om jag kunde välja precis vad som helst av alla upptänkliga kulinariska läckerheter. Min pappa hade svarat smörstekt ripa, vaktelägg och kanske morkulla. Vad ville jag ha? Ett riktigt grovt bröd med nykärnat välsaltat smör, en kopp ingefärste med en skvätt mjölk i, två skivor kärnfri vattenmelon, ett hårdkokt ägg, en liten kopp kaffe med ytterligare en skvätt mjölk, ett stort glas nypressad blodapelsinjuice och några färska jordgubbar.
Jag gav den lilla damen min beställning och hon plirade på mig bakom hornbågade glasögon.-Det vanliga alltså, förtydligade hon.-Det vanliga, svarade jag och försökte dölja min förvirring.
Författare
Ibland kan det vara ganska tråkigt att vara jag. Det händer inte så mycket. Visst finns det beslut som ska som fattas och inköp som ska attesteras och blommor som ska arrangeras... men inte så mycket mer.
Jag tror jag behöver en hobby. Något att sysselsätta mig med för att få dagarna att gå. Jag har funderat på att börja med något ideellt arbete, men förmodligen måste man ställa upp vissa tider och det passar inte mig. Jag vill inte jobba med uteliggare eller föräldralösa eller krävande personer heller. Djur hårar ner och väsnas. Skräp tänker jag inte plocka. Världen orkar jag inte rädda. Nej, något ideellt arbete blir det nog inte för min del.
Det måste vara någonting som jag kan ägna mig åt på mina egna villkor. Något jag kan göra när det passar mig, när jag har tid och lust.
Alltså har jag bestämt mig för att bli författare. Det gör inget om jag inte tjänar några pengar på mitt författarskap. Det gör inget om jag inte blir berömd. Det gör inte ens något om ingen läser vad jag skriver.
Jag var förresten inte på bild i någon av skvallerpressens tidningar igår. Elsa köpte dem allihop och hon fick behålla dem också när jag bläddrat igenom dem. Ivar är inte "inne" just nu så det var väl kanske väntat. Jag kände inte minsta lilla stygn av grämelse när jag upptäckte att vi inte fanns med. Jag har mitt människovärde ändå.
Nu ska jag gå och fundera ut vad jag ska skriva om. Kanske blir det en berättelse om en vanlig människa som får uppleva hur det är att vara jag för en dag. Ja, jag ska klura på det lite.
Jag tror jag behöver en hobby. Något att sysselsätta mig med för att få dagarna att gå. Jag har funderat på att börja med något ideellt arbete, men förmodligen måste man ställa upp vissa tider och det passar inte mig. Jag vill inte jobba med uteliggare eller föräldralösa eller krävande personer heller. Djur hårar ner och väsnas. Skräp tänker jag inte plocka. Världen orkar jag inte rädda. Nej, något ideellt arbete blir det nog inte för min del.
Det måste vara någonting som jag kan ägna mig åt på mina egna villkor. Något jag kan göra när det passar mig, när jag har tid och lust.
Alltså har jag bestämt mig för att bli författare. Det gör inget om jag inte tjänar några pengar på mitt författarskap. Det gör inget om jag inte blir berömd. Det gör inte ens något om ingen läser vad jag skriver.
Jag var förresten inte på bild i någon av skvallerpressens tidningar igår. Elsa köpte dem allihop och hon fick behålla dem också när jag bläddrat igenom dem. Ivar är inte "inne" just nu så det var väl kanske väntat. Jag kände inte minsta lilla stygn av grämelse när jag upptäckte att vi inte fanns med. Jag har mitt människovärde ändå.
Nu ska jag gå och fundera ut vad jag ska skriva om. Kanske blir det en berättelse om en vanlig människa som får uppleva hur det är att vara jag för en dag. Ja, jag ska klura på det lite.
måndag, augusti 25, 2008
Vilken helg!
Jag tycker inte att jag har fått någonting gjort i helgen. Jag hade planerat in en förmiddag hos hårfrisörskan på lördagen, men hon ringde och påstod att hennes dotter fått maginfluensa så att hon var tvungen att boka om tiden.
Det är så typiskt folk att hitta på ursäkter när de inte orkar jobba. Maginfluensa! Hon vet att jag inte har något att sätta emot där. Annars är min frisör riktigt duktig. Jag har äntligen lyckats hitta någon som har förståelse för mitt hårs speciella behov, och som alltid gör som jag vill. Men nu måste jag fundera på om jag ska byta frisör. Jag har haft henne, Lena heter hon, i fyra år nu. Hon hör till det fåtal frisörer som inte nödvändigtvis ska hålla på att pladdra hela tiden. Jag är inte intresserad av varken vädret eller skvaller om vem Brad Pitt satte på senast eller hur länge det dröjer innan kronprinsessan gifter sig.
Men hyser hon inte större respekt för mig än att hon väljer att ställa in en bokad tid med svepskäl att dottern mår illa så vet jag inte... Om det nu skulle vara så att flickebarnet verkligen är sjukt så gör det väl inget om hon ligger hemma och kräks i sin ensamhet. Lena borde bara vara tacksam att komma ifrån kräklukten.
Nåja, jag fick sätta upp håret själv inför bjudningen vi skulle till på lördagskvällen. Greve Dracula skulle ha ett mindre sällskap på middag för att fira att hans travhäst gjort sitt första lopp, på Solvalla. Hästkraken sprang in som sexa så det var väl inte så mycket att yvas över men Greve Dracula är inte den som är den. Finns det ingen anledning att ställa till med kalas så brukar han hitta på en. Han har gäster nästan varje helg.
Han är väl ensam, stackarn.
Nu blev det ingen bjudning och jag är inte ledsen för det. Visserligen hade jag hunnit sätta upp håret med Elsas hjälp och lagt en omsorgsfull make up men det var ändå inte förspilld tid för som plåster på mina obefintliga sår tog Ivar med mig ut på premiärvisningen av Arn.
Ivar har en stående inbjudan till alla premiärer från SF eftersom han varit med och ritat den nya biografen i Solna. Vi brukar inte utnyttja den för Ivar är inte så intresserad av att synas i rampljuset, men nu tyckte han synd om mig som var så vacker till ingen nytta, att han beställde en limosin och visade upp sig på röda mattan. Jag tror jag såg presskort från både Hänt Extra och Se så idag ska jag skicka Elsa att köpa alla skvallertidingar.
På söndagen tog vi det lite lugnt. Personalen var som vanligt ledig och vi hade hela huset för oss själva. Jag arrangerade blommorna jag beställt. Det är så härligt att ha huset fyllt med färska blommor. Jag brukar försöka blanda vackra blommor med sådana som doftar mycket, så att man får det bästa av två världar.
Det är så typiskt folk att hitta på ursäkter när de inte orkar jobba. Maginfluensa! Hon vet att jag inte har något att sätta emot där. Annars är min frisör riktigt duktig. Jag har äntligen lyckats hitta någon som har förståelse för mitt hårs speciella behov, och som alltid gör som jag vill. Men nu måste jag fundera på om jag ska byta frisör. Jag har haft henne, Lena heter hon, i fyra år nu. Hon hör till det fåtal frisörer som inte nödvändigtvis ska hålla på att pladdra hela tiden. Jag är inte intresserad av varken vädret eller skvaller om vem Brad Pitt satte på senast eller hur länge det dröjer innan kronprinsessan gifter sig.
Men hyser hon inte större respekt för mig än att hon väljer att ställa in en bokad tid med svepskäl att dottern mår illa så vet jag inte... Om det nu skulle vara så att flickebarnet verkligen är sjukt så gör det väl inget om hon ligger hemma och kräks i sin ensamhet. Lena borde bara vara tacksam att komma ifrån kräklukten.
Nåja, jag fick sätta upp håret själv inför bjudningen vi skulle till på lördagskvällen. Greve Dracula skulle ha ett mindre sällskap på middag för att fira att hans travhäst gjort sitt första lopp, på Solvalla. Hästkraken sprang in som sexa så det var väl inte så mycket att yvas över men Greve Dracula är inte den som är den. Finns det ingen anledning att ställa till med kalas så brukar han hitta på en. Han har gäster nästan varje helg.
Han är väl ensam, stackarn.
Nu blev det ingen bjudning och jag är inte ledsen för det. Visserligen hade jag hunnit sätta upp håret med Elsas hjälp och lagt en omsorgsfull make up men det var ändå inte förspilld tid för som plåster på mina obefintliga sår tog Ivar med mig ut på premiärvisningen av Arn.
Ivar har en stående inbjudan till alla premiärer från SF eftersom han varit med och ritat den nya biografen i Solna. Vi brukar inte utnyttja den för Ivar är inte så intresserad av att synas i rampljuset, men nu tyckte han synd om mig som var så vacker till ingen nytta, att han beställde en limosin och visade upp sig på röda mattan. Jag tror jag såg presskort från både Hänt Extra och Se så idag ska jag skicka Elsa att köpa alla skvallertidingar.
På söndagen tog vi det lite lugnt. Personalen var som vanligt ledig och vi hade hela huset för oss själva. Jag arrangerade blommorna jag beställt. Det är så härligt att ha huset fyllt med färska blommor. Jag brukar försöka blanda vackra blommor med sådana som doftar mycket, så att man får det bästa av två världar.
fredag, augusti 22, 2008
Jag är mer
Ser att varken klockan eller datumen stämmer på inläggen. Det får väl kvitta då. Jag är minsann ingen sån där datanörd som lägger ner en massa tid på petitesser. Jag står liksom över sånt.
På tal om det, och tala om sammanträffanden... Idag såg jag den lille gossen som anförde truppen av hjärndöda glinungar under skoltiden.
Vi bara möttes som hastigast i trafiken när vi kom från olika håll och skulle genom samma korsning men jag såg honom och kände igen honom direkt. Den där speciella uppnäsan han har, med så stora näsvingar att han skulle kunna flyga, den skulle jag känna igen var som helst. Han såg mig också och jag såg att han kände igen mig. Jag tänker att han letade lite i sitt minne innan han kunde placera mig. Inte kunde han anat att den blyga flicka han en gång fått sådant nöje av att plåga, skulle hamna bakom ratten på en svart ferrari, med en skönhet och grace som inte matchar det lilla samhälle jag just då passerade.
Han bor säkert kvar där. Går i gamla hjulspår. Har en sur gnällkärring och osnutna ungar. Äter plodpudding på tisdagar och ärtsoppa på torsdagar. Spelar bort sina pengar på travet och köper snus om han vinner.
Han tittade på mig och jag såg att han vätte läpparna. Nervöst och imponerat. Så klart jag imponerar. Jag är ju något, någon. Jag är förmer. Mer värd än den där lilla masken som satt där och vred sig i sin begagnade Volvo från -98. Mer värd än hans slitna hustru som jag kanske inte ska fördöma så här osedd, men som säkert sitter missnöjd och känner sig lurad på livet.
Det var på något sätt skönt att få axa upp ferrarin och släppa en nervärderande blick på hans volvo när vi möttes i korsningen.
Nu tror jag att jag ska unna mig en stunds pedikyr innan Ivar kommer hem från arkitektkontoret.
På tal om det, och tala om sammanträffanden... Idag såg jag den lille gossen som anförde truppen av hjärndöda glinungar under skoltiden.
Vi bara möttes som hastigast i trafiken när vi kom från olika håll och skulle genom samma korsning men jag såg honom och kände igen honom direkt. Den där speciella uppnäsan han har, med så stora näsvingar att han skulle kunna flyga, den skulle jag känna igen var som helst. Han såg mig också och jag såg att han kände igen mig. Jag tänker att han letade lite i sitt minne innan han kunde placera mig. Inte kunde han anat att den blyga flicka han en gång fått sådant nöje av att plåga, skulle hamna bakom ratten på en svart ferrari, med en skönhet och grace som inte matchar det lilla samhälle jag just då passerade.
Han bor säkert kvar där. Går i gamla hjulspår. Har en sur gnällkärring och osnutna ungar. Äter plodpudding på tisdagar och ärtsoppa på torsdagar. Spelar bort sina pengar på travet och köper snus om han vinner.
Han tittade på mig och jag såg att han vätte läpparna. Nervöst och imponerat. Så klart jag imponerar. Jag är ju något, någon. Jag är förmer. Mer värd än den där lilla masken som satt där och vred sig i sin begagnade Volvo från -98. Mer värd än hans slitna hustru som jag kanske inte ska fördöma så här osedd, men som säkert sitter missnöjd och känner sig lurad på livet.
Det var på något sätt skönt att få axa upp ferrarin och släppa en nervärderande blick på hans volvo när vi möttes i korsningen.
Nu tror jag att jag ska unna mig en stunds pedikyr innan Ivar kommer hem från arkitektkontoret.
torsdag, augusti 21, 2008
Namnsdag
Idag har jag namnsdag.
Vem döper sin unge till Henrietta?
Vad jag har fått lida för det namnet. Mina klasskamrater retade mig jämt. Det var särskilt en kille, jag kommer ihåg det nu, som var särskilt elak. Han drog mig i håret och kallade mig för hästen. "Henrietta hästen, hästen Henrietta... Henrietta hästen, hästen Henrietta..." Det var en sång han sjöng på rasterna. Och mimade i klassrummet bakom lärarnas rygg.
De flesta av mina klasskamrater hakade på. Killarna sjöng för full hals och tjejjerna gick armkrok runt skolgården och sjöng med sina klara röster.
Jag hatar dem!
Förlåt mig, jag brusar upp. Det är inte likt mig. Jag menar att jag fick utstå mycket för mitt namn på den tiden. Inte hatar jag heller. Det är en ovärdig känsla för en dam.
Det var ett ovärdigt beteende från barnen också, men de var ju bara barn. När de sjöng den där visan på skolgården var det andra klasser som hörde den och rätt som det var hette jag Hästen överallt. Till och med lärarna kallade mig Hästen. Jag tror att de inte förstod hur ont det gjorde. Ett öknamn. På ett ök.
Det var bara en kille, som gick några klasser över mig, som aldrig sa någonting. Det var inte så att han försvarade mig eller spelade hjälte. Han var mest tyst. Men om han sa någonting så kallade han mig Henrietta. Mitt namn klingade så bra i hans mun. Det var som om mitt namn blev finare, som om bara han kunde uttala det på rätt sätt.
Det var väl inte så konstigt att jag började söka mig till hans sällskap. Hästen och Malen. "Malen" kallade de honom. Bokmal var han. Ungarna visste väl inte att han kom från en finare familj som uppfostrade sin son till arvtagare. Det går inte att springa runt och smutsa ner sig och leka tarvliga lekar när man strävar efter ett bättre liv än vad ens klasskamrater någonsin har några utsikter att få.
Jag gjorde ett medvetet val där på skolgården. Jag valde Ivar redan från början. Att han sedan valde mig, mot alla odds, det var min egen förtjänst. Jag fick slita för det. Intrigera lite. Men det var det värt. Se på mig idag! Jag lever det perfekta livet. Det är som en askungesaga, eller som om jag varit den fula ankungen. Jag har visat dem. Hästen har blivit Henrietta. Nu är det ett passande namn i mina kretsar. Perfekt, som resten av mitt liv.
Vem döper sin unge till Henrietta?
Vad jag har fått lida för det namnet. Mina klasskamrater retade mig jämt. Det var särskilt en kille, jag kommer ihåg det nu, som var särskilt elak. Han drog mig i håret och kallade mig för hästen. "Henrietta hästen, hästen Henrietta... Henrietta hästen, hästen Henrietta..." Det var en sång han sjöng på rasterna. Och mimade i klassrummet bakom lärarnas rygg.
De flesta av mina klasskamrater hakade på. Killarna sjöng för full hals och tjejjerna gick armkrok runt skolgården och sjöng med sina klara röster.
Jag hatar dem!
Förlåt mig, jag brusar upp. Det är inte likt mig. Jag menar att jag fick utstå mycket för mitt namn på den tiden. Inte hatar jag heller. Det är en ovärdig känsla för en dam.
Det var ett ovärdigt beteende från barnen också, men de var ju bara barn. När de sjöng den där visan på skolgården var det andra klasser som hörde den och rätt som det var hette jag Hästen överallt. Till och med lärarna kallade mig Hästen. Jag tror att de inte förstod hur ont det gjorde. Ett öknamn. På ett ök.
Det var bara en kille, som gick några klasser över mig, som aldrig sa någonting. Det var inte så att han försvarade mig eller spelade hjälte. Han var mest tyst. Men om han sa någonting så kallade han mig Henrietta. Mitt namn klingade så bra i hans mun. Det var som om mitt namn blev finare, som om bara han kunde uttala det på rätt sätt.
Det var väl inte så konstigt att jag började söka mig till hans sällskap. Hästen och Malen. "Malen" kallade de honom. Bokmal var han. Ungarna visste väl inte att han kom från en finare familj som uppfostrade sin son till arvtagare. Det går inte att springa runt och smutsa ner sig och leka tarvliga lekar när man strävar efter ett bättre liv än vad ens klasskamrater någonsin har några utsikter att få.
Jag gjorde ett medvetet val där på skolgården. Jag valde Ivar redan från början. Att han sedan valde mig, mot alla odds, det var min egen förtjänst. Jag fick slita för det. Intrigera lite. Men det var det värt. Se på mig idag! Jag lever det perfekta livet. Det är som en askungesaga, eller som om jag varit den fula ankungen. Jag har visat dem. Hästen har blivit Henrietta. Nu är det ett passande namn i mina kretsar. Perfekt, som resten av mitt liv.
Middagstrubbel
Jag funderar på vad jag ska be kocken laga till för något till i morgon kväll.
Fredagskvällar brukar vi ju tända ljus och ha det lite extra mysigt, jag och Ivar. Jag vet att Ivar gillar det där. Levande ljus, vacker dukning och fräscha blommor. Jag brukar faktiskt själv lägga en sista hand vid dukningen just på fredagskvällarna för att han ska få det exakt så som jag vet att han vill ha det.
Skaldjursbuffé hade vi förra veckan. Sjötunga veckan innan. Jag bläddrar i mina matsedlar och går igenom de senaste veckorna. Det är en hustrus plikt att ha kontroll på det här. Våra middagsbjudningar planerar jag naturligtvis månader i förväg för att allt ska vara perfekt, men när det bara är vi två så tycker jag man kan unna sig att vara lite spontan.
Ivar är förtjust i fisk. Jag tycker också att det kan vara ganska gott, men vår nuvarande kock är ingen expert direkt. Han har sin starka sida på köttsidan. När han var här och provlagade, ett roligt litet jippo som jag får berätta mer om en annan gång, så serverade han oss älg, kyckling och en fantastisk god fläskfilé. Fläskfilé är ju sossemat, vilket jag helst undviker om jag får bestämma, men Thomas (de är kocken det) lyckades laga till en ganska lyxig variant av fläskfilé med influenser av det napalesiska köket, som var så utsökt god att vi faktiskt valde att låta Thomas laga till det vid den stora höstbjudningen förra året.
Förra året, det är inte klokt så fort tiden går. Har Thomas verkligen redan arbetat här i ett och ett halvt år. Ja, han överraskar oss inte längre direkt. Borde vara dags att se sig om efter en ny kock. Någon med mer fisk på repertoaren. Hade jag inte varit så svag för Thomas perfekta chokladmuffins så skulle jag nog göra slag i saken på stubben.
Nu har jag kommit på det! Det får bli ripa. Ivar är ju lite förtjust i fågel också och ripa var år sen vi åt. Jag ska se om inte Thomas kan trolla fram något läckert med ripa. Kanske vaktelägg till förrätt, i en sådan där vinegrett-sås, och så min egenkokta rönnbärsgelé till ripan. Så får det bli!
-Thomas...
Fredagskvällar brukar vi ju tända ljus och ha det lite extra mysigt, jag och Ivar. Jag vet att Ivar gillar det där. Levande ljus, vacker dukning och fräscha blommor. Jag brukar faktiskt själv lägga en sista hand vid dukningen just på fredagskvällarna för att han ska få det exakt så som jag vet att han vill ha det.
Skaldjursbuffé hade vi förra veckan. Sjötunga veckan innan. Jag bläddrar i mina matsedlar och går igenom de senaste veckorna. Det är en hustrus plikt att ha kontroll på det här. Våra middagsbjudningar planerar jag naturligtvis månader i förväg för att allt ska vara perfekt, men när det bara är vi två så tycker jag man kan unna sig att vara lite spontan.
Ivar är förtjust i fisk. Jag tycker också att det kan vara ganska gott, men vår nuvarande kock är ingen expert direkt. Han har sin starka sida på köttsidan. När han var här och provlagade, ett roligt litet jippo som jag får berätta mer om en annan gång, så serverade han oss älg, kyckling och en fantastisk god fläskfilé. Fläskfilé är ju sossemat, vilket jag helst undviker om jag får bestämma, men Thomas (de är kocken det) lyckades laga till en ganska lyxig variant av fläskfilé med influenser av det napalesiska köket, som var så utsökt god att vi faktiskt valde att låta Thomas laga till det vid den stora höstbjudningen förra året.
Förra året, det är inte klokt så fort tiden går. Har Thomas verkligen redan arbetat här i ett och ett halvt år. Ja, han överraskar oss inte längre direkt. Borde vara dags att se sig om efter en ny kock. Någon med mer fisk på repertoaren. Hade jag inte varit så svag för Thomas perfekta chokladmuffins så skulle jag nog göra slag i saken på stubben.
Nu har jag kommit på det! Det får bli ripa. Ivar är ju lite förtjust i fågel också och ripa var år sen vi åt. Jag ska se om inte Thomas kan trolla fram något läckert med ripa. Kanske vaktelägg till förrätt, i en sådan där vinegrett-sås, och så min egenkokta rönnbärsgelé till ripan. Så får det bli!
-Thomas...
Tånagel
När jag simmade min vanliga "runda" i morses fick jag se någon litet böjt föremål som låg och guppade i bassängen bara en halvmeter från mig. Jag stannad upp och tittade närmare. Det var en nagel! Kan ni fatta! En liten vit tånagel i min halvmiljonerspool!
Jag ropade såklart på Elsa och hon kom som vanligt insmygande med sin underdåniga uppsyn som retar mig så mycket. I och för sig har jag strängeligen sagt ifrån att hon måste visa respekt för sin arbetsgivare, men hennes underdånighet går mig ändå på nerverna. Hon har ingen ryggrad! Jag fattar inte hur hon kan smyga så heller. Hon har på sig de svarta lackskorna jag köpt, med breda klackar, precis som det anstår en klassisk uppasserska, men hon lyckas ändå alltid smyga sig fram. Jag gillar inte det där smygande heller. Man vet inte vad man kan förvänta sig av en smygande människa. Hon kanske lurpassar på en, eller kommer uppsmygande med en kniv dold bakom ryggen. Ja, ja, jag vet att det är jag som sagt till henne att hon inte får klampa omkring och göra märken i parkettgolven, men det är så typiskt sådana där lågutbildade kvinntimmer att alltid överdriva allting.
Jag misstänker dessutom att det är Elsa som passar på att bada när jag och Ivar är bortresta. Jag tycker inte om när tjänstefolket utnyttjar sina uppdragsgivares faciliteter. Jag kan förstå avundsjukan, men vaddå! Hon kan väl skaffa en egen pool att sitta och knapra tånaglar i om hon tycker det är så lockande. Själv simmar jag ju bara för att hålla mig i form. Det är inte så lätt att behålla vikten när man kommit över 40. Visserligen har jag inte fött några barn, men ändå. Varje liten kaksmula tycks lägga sig direkt på låren och magen utan att ta omvägen via magsäcken innan.
Elsa håvade upp nageln och jag såg på henne att hon förväntade sig en utskällning när jag simmat klart. Det betyder såklart att hon är skyldig också! Men jag tänker inte sänka mig så lågt att jag anklagar de anställda utan bevis. Sådant har vi vänner som skämmer ut sig med. Greve Dracula (ja, han heter ju inte så men vi brukar kalla honom det bakom ryggen på honom. Stackarn kan ju inte rå för sina markanta hörntänder, men det finns ju för i all sin dar tandläkare som kan fixa sådant där. Pengar är ju inget problem i det fallet...) på Rockumberga Herrgård blev av med halva tjänstestaben efter att falskeligen ha anklagat husan för att ha nallat av matkontot.
Nåja, det är inget som kommer hända oss. Jag har järnkoll på räkenskaperna för hushåll och trädgård och Ivar sköter allt det andra som värsta företagsjuristen. Jag är inte så lite stolt över honom. Vi har föresten installerat kameraövervakning överallt också, brukar sitta på helgerna när vi har huset för oss själva, och gå igenom vad personalen haft för sig under veckan.
Elsa ska få våndas ett tag. Jag tänker inte ta upp något om nageln förrän hon erkänner själv, eller förrän vi har bildbevis.
Jag ropade såklart på Elsa och hon kom som vanligt insmygande med sin underdåniga uppsyn som retar mig så mycket. I och för sig har jag strängeligen sagt ifrån att hon måste visa respekt för sin arbetsgivare, men hennes underdånighet går mig ändå på nerverna. Hon har ingen ryggrad! Jag fattar inte hur hon kan smyga så heller. Hon har på sig de svarta lackskorna jag köpt, med breda klackar, precis som det anstår en klassisk uppasserska, men hon lyckas ändå alltid smyga sig fram. Jag gillar inte det där smygande heller. Man vet inte vad man kan förvänta sig av en smygande människa. Hon kanske lurpassar på en, eller kommer uppsmygande med en kniv dold bakom ryggen. Ja, ja, jag vet att det är jag som sagt till henne att hon inte får klampa omkring och göra märken i parkettgolven, men det är så typiskt sådana där lågutbildade kvinntimmer att alltid överdriva allting.
Jag misstänker dessutom att det är Elsa som passar på att bada när jag och Ivar är bortresta. Jag tycker inte om när tjänstefolket utnyttjar sina uppdragsgivares faciliteter. Jag kan förstå avundsjukan, men vaddå! Hon kan väl skaffa en egen pool att sitta och knapra tånaglar i om hon tycker det är så lockande. Själv simmar jag ju bara för att hålla mig i form. Det är inte så lätt att behålla vikten när man kommit över 40. Visserligen har jag inte fött några barn, men ändå. Varje liten kaksmula tycks lägga sig direkt på låren och magen utan att ta omvägen via magsäcken innan.
Elsa håvade upp nageln och jag såg på henne att hon förväntade sig en utskällning när jag simmat klart. Det betyder såklart att hon är skyldig också! Men jag tänker inte sänka mig så lågt att jag anklagar de anställda utan bevis. Sådant har vi vänner som skämmer ut sig med. Greve Dracula (ja, han heter ju inte så men vi brukar kalla honom det bakom ryggen på honom. Stackarn kan ju inte rå för sina markanta hörntänder, men det finns ju för i all sin dar tandläkare som kan fixa sådant där. Pengar är ju inget problem i det fallet...) på Rockumberga Herrgård blev av med halva tjänstestaben efter att falskeligen ha anklagat husan för att ha nallat av matkontot.
Nåja, det är inget som kommer hända oss. Jag har järnkoll på räkenskaperna för hushåll och trädgård och Ivar sköter allt det andra som värsta företagsjuristen. Jag är inte så lite stolt över honom. Vi har föresten installerat kameraövervakning överallt också, brukar sitta på helgerna när vi har huset för oss själva, och gå igenom vad personalen haft för sig under veckan.
Elsa ska få våndas ett tag. Jag tänker inte ta upp något om nageln förrän hon erkänner själv, eller förrän vi har bildbevis.
tisdag, maj 27, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)